I Mikaelikyrkan blev 4-åringens död verklighet

Kyrkoherde Klas Nilsson höll griftetalet vid den mördade fyraåringens vita kista i Mikaelikyrkan i Arvika. ”Det här blir den mest tragiska begravning jag hållit”, sa han strax innan. ”Jag har min tro på Gud som bär mig.” Foto: ULF HÖJER Se också Dagens bild

ARVIKA. En liten, enkel, vit kista omgiven av sex höga ljus, blommor och kransar.
  Där stod den dekorerad med mörkt röda rosor och brudslöja och döden blev verklighet.
  Den fyraårige pojken var inte längre ett offer, en polisrapport, en tragedi.
  Nej, han var där och han är död.
  Mikaelikyrkan är inte så stor, den är bländande vit och den ligger så vackert vid stranden av den stora Kyrkviken, en del av Glafsfjorden.
  Mikaelikyrkan syns från platsen där den fyraårige pojken hittades död. Eller vänd på det: mordplatsen syns från kyrkbacken.
  Pojken begravdes i går och det var bara de närmaste som var närvarande.

Alla tände var sitt ljus för pojken
  Kyrkoherde Klas Nilsson sa före akten:
  – Det här blir den mest tragiska begravning jag hållit. Jag har varit här i Arvika i 24 år och jag har begravt barn förut, men, nej, det här är svårt.
  – Jag har min tro på Gud som bär mig.
  Han poängterade i sitt griftetal nödvändigheten och vikten av att få ta avsked, att kunna ta avsked, och att ha det avskedet med sig under resten av det liv man ändå tvingas att fortsätta att leva.
  Två psalmer sjöngs; 607 ”Jag är hos Dig, min Gud” av Margareta Melin och 606 ”Det gungar så fint när han bär dig, mitt barn” av Eva Norberg, båda tonsatta av Lars-Åke Lundberg.
  Alla som var med inne i kyrkan, kanske 50 personer, tände var sitt litet ljus för pojken och försökte att förstå.
  – Det är samtidigt inte möjligt. Det är kanske inte möjligt någonsin, sa pojkens pappa.
  I denna soliga, strålande, varma förmiddag, som mer var sommar än annalkande höst, visste nu alla i Arvika att polisen måste förmå några barn att tala om vad de gjort, hur de gjorde det och, framför allt, varför de gjorde det.
  Det syns inte på ytan i en idyllisk, vacker, svensk småstad att den lever i ett trauma; människor möts på gatan, hälsar, pratar, skrattar, lever, arbetar, men i alla samtal finns ändå, till slut, mordet på pojken och att det är här, i Arvika, det inträffat.
  Och därmed blir allt allvarligt, tyst, trevande och oförståeligt. Det hade varit lättare om det funnits en vuxen, en pedofil, som var skyldig. Då hade man kunnat rikta en vrede, ett hat, mot denne.
  Nu finns det bara offer.
  I Dottevik, stadsdelen där det hände, samlades i går kväll närmare hundra människor på skolans lilla fotbollsplan, alldeles intill mordplatsen, för en minnesstund.
  Den leddes av komminister Mari Åhrström och hon sa:

Wallström deltog – som privatperson
  – Det finns ingen annan väg än rakt igenom det som gått sönder. Rakt igenom det som gör ont.
  Det var många barn på minnesstunden och där stod truliga pojkar med blommor i händerna och dessa blommor lades av Mari Åhrström och Cecilia Nahnfeldt, också hon komminister, vid den stora hängbjörk som finns innanför avspärrningarna vid brottsplatsen. Den björken har blivit tryggheten, det bestående.
  Socialminister Margot Wallström var en av dem som var med vid minnesstunden. Hon hade åkt upp från Karlstad, var där som privatperson.
  – Jag läste i tidningen om den här minnesstunden och jag bara kände att jag ville åka hit.
  – Jag vill också försöka förstå och det är lättare att göra det då man sett platsen.
  – Det är en ofattbar tragedi. Det är det tyngsta och mest svårbegripliga som inträffat och ingen vet egentligen varför.
  – Barn är ju i sig inte onda och ändå kan barn göra så här onda saker. Det kommer att ta lång tid innan vi bearbetat det här.

---