|
|
|
|
|
PARIS. Pont de l'Alma klockan 00.24. Några hundra människor, livlig biltrafik, barn med blommor och 36 stearinljus formade som en festklädd prinsessan Diana. Lågorna flämtar. En man tar upp en sång. När han är färdig med sången – en för mig okänd hymn till Diana – har de små prinsesshuvudena brunnit ned. Ljusen har en kvinna från Vancouver i Kanada gjort. Finns att köpa, så klart. Mer makabert kan det inte bli. Paris har påtvingats en ny attraktion: den kungliga dödsplatsen. Diana-kultens helgedom. Platsen ovanför tunneln där hon dog. De styrande är ogillande. Staden har nog med monument. Men allt rår de inte över. Sopbilar kör bort ruttnade blommor, men det kommer nya. Poliser måste posteras ut för att mota bort gråtmilda kvinnor och varje dag kommer nya i turistbussar. De vill klampa ner i den hårt trafikerade tunneln för att se den trettonde pelaren som krossade en svart Mercedes strax efter midnatt 31 augusti 1997. För exakt ett år sedan. Dyrkan av kunglighet Där står jag i den ljumma natten, i förundran. Vad är detta? Någon avgrundsdjup sorg känner jag inte hos människorna med ljusen, men ändå... det är känslosamt. Platsen är i sig ingenting att se. Man passerar den på väg till Eiffeltornet från Triumfbågen, via Champs-Élysées och George V. Där står en präktigt ful staty, en gåva till Paris från amerikanska tidningen Herald Tribune. En modernistisk igelkott liknar den. Ska föreställa frihetsgudinnans flamma. En symbol för republiken – nu en plats för dyrkan av en kunglighet. Igelkotten är fullklottrad av utrop: ”Vi älskar dig Diana”. På marken ligger rosor, kort, brev, teckningar, småsaker. Tilltalet är ofta lite barnsligt. ”Di, jag saknar dig”. ”Sov gott, prinsessan Di”. Självspelade gatuteater Prinsessan kallades aldrig Di av någon som kände henne. Hon avskydde det där rubrikordet. Även om det bottnade i tillgivenhet. Ingen kallar drottning Elizabeth för ”Liz” eller ”Betsy”. Ingen skulle heller lägga sin hårborste vid drottningens dödsplats. Bisarrt är det att tillbringa en dag här, bland poliser, rojalister, tv-team, galningar, en och annan sörjande och många, många nyfikna turister. Diana-platsen, om vi kallar den så, är en självspelande gatuteater med vissa fasta inslag. Två av dem är Tejpmannen och Cykelmannen. Tejpmannen är den självutnämnde tempelvakten, en 70 år gammal man vid namn George Latreche som bär sitt vita hår axellångt och medför tre tejprullar i en plastkasse. Hans nya livsuppgift är att fyra gånger dagligen tejpa fast nykomna brev och blommor vid marken. Cykelmannen är klädd som för Tour de France och dyker upp med några timmars mellanrum. Varje gång möblerar han om i högarna, tar en ros och lägger ner den på en annan plats, med högtidligt uttryck. Varpå vartenda nyanlänt tv-team dyker på honom för en intervju. Det är nämligen rätt ont om folkets tårar vid Dianas plats. Brittiska tidningen The Mirror anser sig tvungna att åtgärda bristen, de köper rosor och ber en vacker och fräknig flicka posera med dem. Faktiskt ser jag en kvinna gråta, men stående på avstånd. Hon vill inte bli fotograferad. Hennes familj ler lite urskuldande. ”Helade min lillebror” ”Överdrivet”, väser en passerande äldre fransyska till sin väninna. ”Hon är inte den enda som dött i en olycka”. Historier och skrönor får man höra här. – Diana helade min lillebror, säger Martin Calder från London, som sitter på ett räcke i en sliten jacka. – Min lillebror var tre år och hade hål i hjärtat. Diana kom till sjukhuset, jag bad henne sitta hos honom, hon var där 20 minuter och det förändrade hans liv. – Hon hade särskilda krafter, förstår du. Elaine, en medelålders skotska, har tårar i ögonen när hon talar om Diana: ”Hon brydde sig om oss”. Det är lite påfrestande att lyssna på sådana ramsor. Sålde aftonklänningar Men kanske är det så att människor, när de talar om Diana, berättar om sina egna drömmar. Att de längtar efter att vara kärleksfulla, modiga, och inte förneka sina problem. Det finns något vackert med det. Diana blir aldrig gammal, tråkig, oattraktiv, respektabel. Hon dog när hennes liv rusade som snabbast. En månad tidigare hade hon träffat en skandalomsusad playboy. Hon funderade på att tacka ja till en filmroll och spela sig själv mot Kevin Costner i uppföljaren till ”Bodyguard”. Den triste Charles var borta ur hennes liv. Hon var inte ens akut förbannad på hans älskarinna Camilla. 
Hon hade sålt sina aftonklänningar, hon skulle börja verka som informell ambassadör, hon hade ett fantastiskt hus och 17 miljoner pund om året. Och hon hade två söner.Vad de kände i natt håller de för sig själva.  |
