|
|
|
|
|
– Det var det här vi varnade för
Lärarna ännu besvikna – nio år efter att kommunerna tog över skolan 1989 demonstrerade de mot kommunaliseringen av skolorna. Nu, nio år efteråt, ser Malena Rydberg, Carl-Magnus Wendt och Kay Beckeman med vrede på hur det blev: – Den likvärdiga svenska skolan har försvunnit. Lärare från hela landet kom till Stockholm för att protestera när kommunaliseringen röstades igenom 1989. De var arga, maktlösa och tyckte att politikerna – med dåvarande skolminister Göran Persson i spetsen – struntade i dem. Malena Rydberg och Kay Beckman, Tenstagymnasiet, och Carl-Magnus Wendt, Spånga gymnasium, är fortfarande lika arga. – Syftet med att kommunerna tog över ansvaret var bara att spara pengar. Det lät så tjusigt att tala om decentralisering och demokrati, men det var bara prat, säger de. Det lärarna fruktade mest var att den svenska skolan skulle sluta vara lika för alla. – Och så blev det. Rättssäkerheten i dag är så otroligt mycket sämre för eleverna, eftersom skolorna blivit väldigt olika, säger Malena. ”Ökade klyftor” De tre lärarna berättar upprört om hur elevernas verklighet skiljer sig mellan olika lärare och olika skolor: Betygen sätts godtyckligt. Kurserna skiljer sig åt. Skolorna satsar olika mycket pengar. De profilerar sig och blir ännu mer olika för att locka elever. I ett större samhällsperspektiv ser de också förödande skillnader: De tycker att valfriheten ökat klassklyftorna, eftersom de engagerade föräldrarna väljer bra skolor åt sina barn, medan andra knappt vet att man kan välja. Tensta gymnasium, där Malena och Kay jobbar, har precis som många andra förortsskolor drabbats av att en hel del elever flyttar därifrån. I längden blir de fristående skolorna ”vinnare”, tror de tre: – Det är stor risk att bra, yngre lärare flyttar till ”fina” skolor, och att elever med engagerade föräldrar följer efter. Då utarmas de kommunala skolorna – där de svaga eleverna blir kvar – och får allt sämre rykte, säger Carl-Magnus. Lärarna menar att deras arbetssituation blivit mycket sämre – precis som de befarade. De talar om fler arbetsuppgifter, större klasser, sparkrav och ett förvirrande betygssystem. Men många lärare lider i det tysta. Den individuella lönesättningen har splittrat lärarkåren och gjort många rädda för att säga sin egen mening. Malena, Kay och Carl-Magnus kan inte komma på något som blivit bättre sedan kommunaliseringen. Fortsätter trots allt  Bör inte ni göra något för att förbättra skolan i stället för att bara vara arga?– Nej, det är i det närmaste omöjligt att påverka. Rektorn har budgetansvar och är därmed envåldshärskare. Vi lärare har inga resurser att göra något, utom att försöka skapa debatt, säger Carl-Magnus.
Är ni inte bara rädda för förändringar?– Nej. Vi har ställt upp på många förändringar tidigare, men nu är läget bekymmersamt och kommunerna har visat sig totalt odugliga. De tre har bara ett recept: Förstatliga skolan igen och förändra därifrån. Att vi skulle vara på väg mot Europas bästa skola skrattar de åt. Ändå fortsätter de i yrket. De förklarar det med en sak: Ansvaret för eleverna. Cecilia Gustavsson, Sigge Sigfridsson  Aftonbladet granskar skolan - fler artiklar
 |
Protesterna inte lika vilda. Men missnöjet bland lärarna är stort, säger Kay Beckeman, Carl-Magnus Wendt och Malena Rydberg.