|
|
|
|
|
Han slog mot offrens ögon
– Även om vi hade vetat, vilket vi inte gjorde, hade vi varit tvungna att se enbart till den sökandes betyg, eller till poängen från högskoleprovet. – Om vi haft en intagning som byggt även på intervjuer, vilket vi har i andra sammanhang, till exempel när lärarna först läst sitt specialämne på universitetet och sedan kommer till oss för att få vidareutbildning, hade vi kanske kunnat stoppa intagningen. Jag hoppas att vi ska få de möjligheterna i framtiden. Efter de egna reflektionerna kallade rektorn omedelbart de cirka 25 eleverna i den klass där den nu 23-årige Franc gått till ett informationsmöte. – De visste ingenting och de blev självklart chockade när jag berättade vad polisen informerat mig om; att deras klasskamrat erkänt tre mord, säger Eskil Franck. – Men de uppskattade att få sakinformation och att slippa bli utsatta för ryktesspridning. Vi ägnade en bra stund åt att prata, vanligt mänskligt, hur de upplevde detta, hur de tänkte och så vidare. – Mötet mynnade ut i att jag sa att de borde bestämma sig för en hållning gentemot media, jag ville förbereda dem på att journalister helt säkert skulle kontakta dem och ställa frågor om deras klasskamrat. De bestämde sig för en gemensam hållning som gick ut på att själva inte säga något om det här, utan att hänvisa sådana frågor till mig. Och visst hade rektor rätt, visst vaknade medias intresse för Franc. Men det tog längre tid än vad Eskil Franck trodde. De tre mord som den 23-årige lärarstuderanden erkänt gjorde honom till en nyhet, men inte till en jättenyhet. Det blev han först när TT:s reporter Ewa Tures avslöjade att han delgivits misstanke för ytterligare ett mord och att hans namn därtill fanns aktuell i ytterligare ett antal utredningar. Gemensamt för de mord Franc erkänt är att offren utsatts för grovt övervåld mot ögonen. Just ögonen är ett centralt begrepp i samband med schizofreni. Under akut psykos uppfattar den sjuke andra människors ögon som onda och hotfulla. Att en våldsman som lider av någon form av schizofrena störningar skulle utveckla mycket våld mot offrets ögon anses troligt. Schizofreni anses ärftligt betingat. En barndom fylld av våld och hot anses kunna bidra till att sjukdomen utlöses, liksom till exempel missbruk av hasch. Det finns inte några enkla sanningar när det gäller svåra psykiska sjukdomar, men det faktum att Francs far var psykiskt sjuk tillsammans med vad man vet om Francs barndom har gett de läkare som nu undersöker honom en arbetshypotes. Ofta när enbart polisuppgifter står till medias förfogande blir beskrivningen av en mördare eller våldsman lätt lite skev. De ungdomar som ingick i gänget, ett rätt löst sammansatt tonårsgäng om kanske 30 ungdomar som i slutet av 1980-talet hade söderförortens centrum som träffpunkt, beskriver Franc som kort och gott ”en bra polare”. En kille som var som alla andra. – När vi växte upp tillsammans var han en som ställde upp, säger en vän som var med Franc på Monte Carlo den där lördagkvällen för drygt fem år sedan. – Allmänt schyst, så när man läser om honom nu som massmördare så känns det konstigt. Det är inte vad man någonsin trott. Varför målar man upp honom som en Jack the Ripper? Det är överdrifter, jag tror inte att han i verkligheten är ett monster. Franc gick i en serbokroatisk klass de första sju skolåren. Sedan bytte han till skolan i en söderförort. Han ville hellre gå i en svensk klass eftersom han var född och uppvuxen här. Franc kom till en ambitiös klass med övervägande flickor. Han bodde i en lägenhet, de andra kom från villaområdet. Han var ett år yngre och umgicks inte mycket med klasskamraterna, utan mer med andra ex-jugoslaver på skolan. Skolkamraterna minns Franc som lugn och duktig i skolan – om han ville. – Grejen med honom är att det inte finns något som var typiskt för honom. Han var lugn, varken en i bakgrunden eller en ledare i gänget. Intelligent, en skärpt kille, säger en av grabbarna. – Skärpt? Nja, men han gick på lektionerna i alla fall, säger en av flickorna i klassen. Betygen från grundskolan är rätt genomsnittliga. En fyra i hemspråket serbokroatiska, annars tvåor och treor. Mest tvåor. Som tonåring var 23-åringen mer intresserad av idrott än av skolan. Specialintresset var styrketräning. På gymet i söderförorten och i träningslokalen i fritidsgården tillbringade han många timmar. Han tränade också thaiboxning, en av de hårdare kampsporter som finns. Hans omgivning från den tiden är dock mycket bestämd på en punkt. 23-åringen använde inte, som många andra i hans gäng på den tiden, anabola steroider. – Han var väldigt mån om sig själv, han sprang mycket också, hade kondis. En atlettyp, väldigt fysisk, säger en vän. De första varningssignalerna hade kommit tidigt. Franc var bara 13 år när han polisanmäldes för snatteri och inbrottsförsök.Vid 14 slog han en kamrat så att käken bröts på flera ställen. Efter nian började han på gymnasium, men hoppade av efter tre månader. Polisens spanare observerade honom i Grynkvarnsparken i Johanneshov, ett känt tillhåll för knarklangare. Han sågs även tillsammans med heroinmissbrukare vid T-centralen. 16 år gammal greps han upprepade gånger med knivar på sig. Han ertappa des med att sälja hasch och dömdes till villkorligt. Året därpå skrev socialen till tingsrätten: ”Franc är en 17-årig pojke som länge levt i missbruk...”. Året efter är det dags för misshandeln på Monte Carlos toalett. – Något brast inom mig, förklarade Franc för tingsrätten. Franc avtjänade sitt fängelsestraff på två veckor. En tid efteråt dog hans far och samtidigt tycktes Francs liv vända till det bättre. Han började studera socialantropologi på universitetet. – Han verkade ambitiös och kom ofta med bra inlägg i gruppdiskussionerna, berättar en studiekamrat. Franc hade på kort tid gått från knarkgängen i parken till universitetskorridorerna. Familjen var stolt. Franc var ett förortsbarn med invandrarbakgrund på väg att slå sig in i den akademiska världen. Francs föräldrar hade träffats i en liten ort i Mellansverige i början av 1970-talet. Mamman hade serbiskt ursprung och kom från trakterna kring Belgrad. Pappan var från Slovenien och hade kommit till Sverige några år tidigare. Han hade ett barn från ett tidigare äktenskap som nu blev en del av familjen. 1971 födde det nyblivna paret ett första barn. Fyra år senare föddes Franc. Enligt mamman började pappan redan då terrorisera familjen. – Jag hoppas att ingen annan får uppleva vad jag har gjort, säger hon till Aftonbladet. Enligt flera uppgifter led pappan av schizofreni. Mamman säger att han slog och hotade henne. – Ofta kom han hem mitt i natten och slog mig. Några bekanta sade att de redan hade börjat samla till en begravningskrans. Familjen flyttade till Stockholm. Även barnen drabbades av pappans våldsamma beteende, hävdar mamman. – Franc fick stryk några gånger. En gång fick han en smäll när han skulle försvara mig. Pappan kastade honom i väggen. Pappan dömdes för misshandel mot mamman. 1980 sprack förhållandet och en svår vårdnadstvist slet upp såren ytterligare. Tills slut fick mamman vårdnaden om deras gemensamma barn. – Hela mitt liv har gått åt till att skydda mig och barnen, säger hon. 
Den 26 juli 1996
hittade socialtjänsten en 74-årig man död i lägenheten i Bagarmossen.Mordet var groteskt. Mannen hade slagits ihjäl med flera olika verktyg. Mördaren hade särskilt riktat in sig på offrets ögon. 74-åringen var känd som misstänkt för sexuellt ofredande mot barn. Man spekulerade om pedofilstämpeln var motivet till mordet. Ett fotspår var polisens enda konkreta ledtråd. Men trots att skomönstret efterlystes internationellt fick polisen inget svar.
Den 14 oktober 1996 inträffade nästa svårlösta mord. En 25-årig student vid Tekniska högskolan höggs ned på Valhallavägen efter att ha varit på fest på skolan.En anonym man ringde SOS från en telefonkiosk bara ett par minuter efter överfallet. Mannen bröt samtalet för att kontrollera hur 25-åringen mådde. Hans identitet är fortfarande okänd.
I valborgshelgen i år dödades ett ungt par i Skarpnäck. Dådet var lika makabert. Kropparna hade släpats runt i lägenheten och mördaren hade även dödat parets hund. Parets ögon hade skadats. – Vi kände direkt att gärningsmannen hade mördat förut, säger en polisman. Bara några dagar senare greps Franc i bostaden. Polisen spärrade av lägenheten och förhörde mamman. Polisen hittade blodiga kläder och en blodig kniv vid husrannsakan. Men det skulle ta lång tid innan Franc erkände. Först sa han sig inte minnas någonting. Men med hjälp av minnesforskaren Sven-Åke Christiansson lyckades polisen till slut få honom att berätta. Vid en ny husrannsakan hittade polisen en sandal med blodspår. Skomönstret stämde exakt överens med avtrycket hemma hos 74-åringen. Via DNA-teknik kunde man härleda blodet till 74-åringen. Och den eftersökta skon visade sig vara köpt på Åhléns. Franc förnekade först, men erkände till sist sitt tredje mord. Polisen började nu undersöka alla ouppklarade mord i regionen som hade utförts med samma brutalitet. Den 10 juli delgavs han misstanke om mordet på Valhallavägen. Han har hittills nekat. Mordet skiljer sig från de tidigare genom att mördaren inte har skändat offrets ögon. Däremot hittade polisen ”intressanta fynd” i lägenheten vid en ny husrannsakan. Polisen utreder nu Francs koppling till fyra andra mord. Det mest intressanta är mordet på en kvinnlig hotellreceptionist i Visby i december 1996. Enligt uppgifter till Aftonbladet finns samma så kallade signatur på den döda kvinnan – våld mot ögonen. De övriga morden saknar detta kännetecken och är inte lika intressanta. Franc befinner sig nu på rättspsyk i Göteborg. Läkarna gör en grundlig undersökning för att upptäcka eventuella psykiska störningar. Mamman är övertygad om sin sons oskuld: – Han kan inte ha gjort allt det här. Det är omöjligt. Fotnot: Namnet Franc är fingerat liksom förnamnen på de ungdomar som nämns.  |
