|
|
|
|
|
”Lill-Babs kan ta över efter mig”
Det kan vara min sista sommar på Skansen Vi har alla våra små konstigheter för oss. Till och med en så genomtrygg och nästan irriterande harmonisk person som Lasse Berghagen kan trilla i fällan. – Ibland när jag sitter i bilen och stannar för rött ljus säger jag till mig själv att ”blir det inte grönt innan jag räknat till tio måste jag köpa en trisslott”. Sen, när det visar sig att den där trisslotten var bortkastade pengar, måste Lasse skratta åt sig själv: – Lurad av en lyktstolpe! Det där låter misstänkt likt nån slags fobi, och själv har jag också ett slags mardrömsscenario som jag avslöjar för Berghagen, bara oss emellan: Jag förirrar mig in på Skansen och somnar på en bänk framför stora scenen, vaknar av att jag får en mikrofon instoppad under näsan, det råkar vara allsångskväll, bänkgrannen hakar i ena armen och börjar en gungeligung-historia, det finns ingenstans att fly, jag är svårt klämd mellan två äldre tanter, jag får sjunga Calle Schevens vals med darrande underläpp, rakt in i tv-kameran, bredvid mig står Lasse Berghagen hurtigt glad och käck och hemma sitter polarna och bara döör av skratt. Stämplad som tönt för resten av livet. Ska det behöva vara så? Varför älskas Skansens allsångskvällar av så många tusen människor i detta land – medan nästan lika många tycker det är jättefånigt? – Töntstämpeln ställer jag inte upp på, säger långe Lasse. Sitter du inte och sjunger på kräftskivor, kanske? 
Kan väl hända. Men justallsång...många har skräck för det. – Äh, det är ingen som spelar bingolotto heller. Säger de, alltså. Vi är duktiga på att förneka saker i Sverige. Vi berättar inte ens för grannen vilka vi röstar på, det är som om vi inte vill stå för det vi gör eller det vi tycker. Ändå går alla omkring och söker efter en slags smyggemenskap. Det är många som sitter och sjunger med hemma framför teven, det kan du vara säker på.
I kväll är det sisådär 1,5 miljoner människor som ser dig i rutan.– Det gör mig inte det minsta nervös. Det är värre att spela golf. Jag kan ha en putt från en decimeter och klubban skakar som om den vore en massage-stav.
Du som ser så oerhört lugn och säker ut.
– Det beror på att jag mår så bra. Jag känner frid i kroppen. Förra året var det värre, mamma blev sjuk före första allsångsprogrammet och dog innan det sista. Jag pendlade mellan sjukhuset och Skansen. Det var tufft. Min syster säger att jag är helt annorlunda den här sommaren, hon ser en ny glans i mina ögon.
En nästan religiös framtoning, tycker en del.
– Nja, jag är ju en sån som köper berättelsen om Jesus. Det är inget halleluja över det hela, mera en barnatro. Det finns en tanke bakom allting. Jag känner vördnad för livet.
Psalm 875 i psalmbokstillägget är skriven av dig.
– Den heter ”När sorgen känns tung i mitt sinne”. En tacksägelse för att finnas till. Det fanns en period i mitt liv när jag inte satte min fot i en kyrka, men sen hände det saker som gjorde att jag till slut klev in genom den där porten. Till exempel de där skotten i Sarajevo, det unga paret som dödades för sin kärleks skull...det var ofattbart för mig. Jag var tvungen att gå i kyrkan.
Du har aldrig varit inblandad i kokainskandaler och sånt, men visst har Lasse Berghagen också varit vild?– Jag har inte varit typen som vält hotellrum. Men när det var lite mer ungdomsidol över det hela, ”Jenny, Jenny” och schlagerfestival och det där, då var det lite röj. Dock inga överdrifter. Jag drack goda viner och brännvin till sillen, och det gör jag fortfarande.
Och så sjöng du ”Teddybjörnen Fredriksson” överallt och när som helst.– Jag är inte trött på den, faktiskt, det har varit mycket kul med den sången. Jag kunde sitta på after ski i Åre och sjunga den fyra gånger, ungdomarna gjorde vågen och sen hade jag fri pilsner i baren.
Efter skilsmässan med Lill-Babs sökte du efter nåt.– Ja, jag var inte lycklig under de där åren. Jag var frilansare och konstnärssjäl, men jag jagade någon. Till slut kom Eva och tog mig i örat och sa ”nu gifter vi oss”.
Tänker man efter är det ett brett musikaliskt fält du spänner över.– Ungarna sjunger Teddybjörnen, vaktparaden spelar ”Stockholm i mitt hjärta” och kyrkan sjunger min psalm. Vad mer kan man begära?
Ändå har du fått på nöten av tidningskritiker som inte gillar din präktighet.– Ta ett glas samarin, brukar jag tänka. Varför ska jag chockera? Om jag sitter i en eka på sjön och hör någon i närheten spela en av mina låtar på dragspel...då önskar jag att den där kritikern kunde vara med. Sånt går inte att slå. – Det som kan reta mig är när en recensent står på krogen och visar sig kaxig: ”det var jag som sågade Berghagen...”
Tänk att tanterna går och sätter sig framför Skansens scen halv sex på morgonen för att få en bra plats.– De brukar muta nattvakterna med rulltårta. Det är en trogen fan club, helt underbara människor.
Först var det Sven Lilja, sen kom Egon Kjerrman, sen Bosse Larsson, sen du. Bara män i alla tider. Finns det inga kvinnor som kan leda den här typen av program?– På rak arm kommer jag bara på en som skulle klara av det: Barbro (Lill-Babs). Men jag vill också säga att programmet förändrats en del genom åren, nu har vi alla sorters musik – jazz, pop, opera, folkmusik. Vi spelar revy. Och i avslutningen kommer Robert Gustafsson, landets störste komiker. Det är en bra blandning, även om allsången alltid är grundtemat.
Då kanske Barbro tar över efter dig?
– Inte omöjligt. Det här kan vara min sista sommar på Skansen.
Några vidlyftiga framtidsplaner?
– Tvärtom. Jag funderar på att lägga ut ett driv-ankare. Jag har stressat så fruktansvärt under många år. Jag behöver tid att samtala med människor. Det skulle vara skitkul att gå ut och ta en öl med dig under helt andra former, jag vill sitta under korkeken med vänner runt om mig. Du vet, jag har kommit till en ålder där det börjar bli manfall. Till slut ligger man där med cancer och har missat alltihop. 
Glade Lasse är alltså en man som bjuder sig själv på en tankeställare emellanåt, det finns ett allvar mellan skratten och sångerna, och det enda man kan känna inför denne 53–årings mogna ungdomlighet är avundsjuka.– Nu ska jag hem och knäppa upp en burk surströmming. Vill du ha en biljett till allsången får du höra av dig...jag kanske kan fixa det, blinkar han.
Fem frågor om ... KYRKOR: En dag gick jag in i Svärdsjö kyrka och tog reda på om jag ville vara där. Det ville jag. Jag känner ljus, värme och samhörighet. GOLF: Sjön, solen, sommarkvällen och golfbanan...jag får nypa mig i armen, så underbart är det. För att inte tala om den där kalla pilsnern på 19:e hålet, i golfbaren. Jag har 22,8 i handicap och är medlem i Ullna. ROLIGA HISTORIER: Då får det bli mer golf, för det här hände mig när jag spelade på Ljusdals 10:e hål nyligen: jag slog snett som sjutton rakt ut på en parkering med 30 bilar och hörde en kraftig duns i plåt. Jag gick runt och tittade på alla bilar utan att se några skador, lämnade sen mitt kort i klubbhuset och fruktade att nån skulle skicka en räkning. På hemvägen stannar jag för rött och ser plötsligt en stor buckla på motorhuven. Jag hade träffat min egen. Otroligt. ALKOHOL: Jag brukar säga att jag dricker vad rätterna kräver. KOMPISAR: 
Min bäste polare är Magnus Härenstam. Han har varit med på Skansen och suttit i publiken, för övrigt. Jag tror han hade kul.
 |
