|
|
|
|
|
Iran blev vän med store Satan Foto: PETER KJELLERÅS Fotbollen försonade fienderna LYON. Den store Satan är besegrad. Iran har fått revansch efter tjugo års konflikter. Inte på slagfältet utan på fotbollsplanen. Inte genom våldsamma propagandafraser utan med vänlighet.  De iranska spelarna strödde blommor för sina amerikanska motståndare. De gamla fienderna samlades till gruppfoto. Som på en släktträff. Och det var släktträff i går i Lyon. Iranier från hela världen höll fest i går. De kom från Washington, Paris, Milano, Berlin och Skarpnäck. Ansiktena var målade i grönt-vitt-rött. Grön-vit-röda höga hattar satt nertryckta på män och kvinnor. De sjöng och de dansade samba. De blåste trumpet och dunkade på små trummor. Unga kvinnor hade dragit på sig djupt urringade Versace-kläder och visade sina piercade navlar. Iranier skålade i öl och de fotograferades med amerikanska supportrar. Den store Satan kramade sina iranska fotbollskompisar, som då och då svarade på perfekt östkustamerikanska. 
– Vi är här för att heja på Iran och se fotboll. Politiken får andra sköta, sa Siavash Pournouri, 14, från Skarpnäck. Han och kusinen Arash har spelat för Spårvägen. Deras engelske morbror har skaffat fram 100 000 iranska supporter-tröjor.”Bara Iran, inget reiligiöst” – Det står bara Iran på dem, inget religiöst. Den sortens tröjor har regeringen skickat ut, sa Siavash. Kvart över sju dundrade spelarbussen in mellan två väldiga polisled. ”Azizi, Azizi, Azizi”, sjöng supportrarna och den store stjärnan vinkade tillbaka. ”Han kommer att bli den avgörande faktorn”, berättade en iranier för mig, på strålande franska. En tysk iranier prydde sin t-shirt med två bilder: Azizi och Che Guevara. ”En fin man”, sa han och pekade på Che. – Ska ni bli vänner på riktigt med USA nu? frågade jag en grupp iranier med hår färgat i den islamiska republikens färger. – Vi hoppas, vi hoppas, svarade de och pekade på VM:s själva slogan, utsträckt över en halv läktare:” En värld som leker är en vacker värld.” – Det var en ännu större fest när vi mötte Jugoslavien. Vi sjöng och dansade tillsammans hela natten. Bosnien ligger långt borta. Många poliser runt plan En högriskmatch hade den kallats och polisuppställningen såg ut därefter. ”Lugnt, alldeles lugnt”, sa en tungt beväpnad polis och bjöd mig en cigarrett. Ett litet sorgetåg paraderade förbi med dansande svartklädda kvinnor och män som läste egendomliga besvärjelser. Idyllen sprack upp en liten aning när en iranier från Minneapolis lämnade sina budskap rakt in i en amerikansk tv-kanal: ”Vi håller på det iranska landslaget. Men vi hatar regeringen. Den har dödat 150 000 politiska fångar och håller lika många i fängelse.” Han möttes av applåder men också av talkörer som skanderade president Khatamis namn. ”Utsända av regeringen”, mumlade Minneapolis-mannen. ”Vi är i tydligt numerärt underläge”, sa Jack, en college-studerande från Los Angeles-trakten. ”Men inga flaggor kommer att brännas i kväll. Vi är vänner”, sa han och viftade med sitt stjärnbaner. Runt honom samlades amerikanska ungdomar klädda i sin flagga och de omfamnades av iranier. ”Make love. Not war” stod det på banderollen bakom dem. En iranier i Coca-Cola-tröja höjde sitt ölglas mot dem och jublade ut: ”Peace”.
Jag har aldrig upplevt ett mer magiskt, intensivt, känslovarmt men ändå hotfulllt fotbollstadion. Dramaturgin och historien, fotbollens och politikens, skrevs så att säga under matchens utveckling. Interna iranska konflikter gjordes upp på läktaren. Explosionerna uteblev, kvävda av hårdför polis. Politiska banderoller vecklades ut och revs sönder. Den iranska osäkerheten spred sig till spelarna. De första minuterna blev de utspelade av USA. Den iranska publiken vände stämningen. ”Iran” rullade som kampparoll över läktarna. Supportrarna gjorde vågen på ett sätt som påminde om kollektiv bön. ”Allah är stor”, ”Allah är stor.” Storspelaren Azizi, liten, kvick, teknisk, hade sagt att det var hans livs viktigaste match. Bara Gud hade, sa han, makt att bestämma utgången. Gud var med Iran. De få gånger USA:s skollagsfotboll blev farlig, så stod stolpar och ribba i vägen. Och Gud utrustade Azizi, Esteli och den fenomenale lille Mahdavikia med överjordiska krafter. De sprang, lekte, improviserade förbi amerikanerna. Och plötsligt stod det 2–0. Ombytta roller på plan USA, individualismens land, spelade den anonyma, kollektiva, förutsägbara fotbollen. Iran, prästerskapets och de religiösa hierarkiernas och påtvingade lojaliteternas land, spelade den individualistiskt tekniska.
För ett kort ögonblick, när matchen började klinga av, prövade de högre makterna Iran. USA gjorde ett sent mål. Några minuter senare förvandlades de otåliga skriken till ett långt glädjetjut: ”Iran. Iran. Allah är stor.” Esteli, den förste målgöraren, lyfte händerna mot himlen. Mahdavikia, den andre målgöraren, packade in sig i den islamska republikens flagga och målvaktshjälten Abedzadeh försökte ropa till publiken. Men en kedja av tungt beväpnad militär stod i vägen.Svettiga iranska tröjor trycktes i händerna på de amerikanska spelarna. Och stjärnbanerets tröjor klistrades på de klibbiga iranska spelarkropparna.
Fotboll som försoning. Och när jag lämnade stadion höll en amerikan och en iranier om varandra. Båda drack Coca-Cola. Festen fortsätter i Lyon, i Teheran och snart måste mullorna dansa med.  |
