|
|
||||||
|
|
|
|
Det är inte ofta jag varit ungkarl
En odödlig skönhet. Det är så Staffan Scheja beskriver den klassiska musiken. Det skulle nästan kunna gälla honom själv. Han fyller 50 i morgon och nog kan man påstå att denne man lyckats bevara sin skönhet genom åren. Han känner sig fortfarande som en pojke i vuxenvärlden.
Staffan är inte riktigt säker, men han tror att han kanske upphör att vara barn från och med tisdag. Dom säger ju att femtioårsdagen innebär en ny plattform i livet. Att det är dags att redovisa det gamla och gå vidare. Vi får väl se om det blir så. Han tänker fira med stort kalas och många vänner i Djursholm, men påpekar samtidigt att ordet ålder är närmast bannlyst i hans kretsar. I den här branschen handlar det om musik, inte om hur gammal man är. Jag har aldrig lidit av såna värderingar. Ändå var jag ständigt omgiven av vuxna när jag spelade som tiotolvåring. Den här dan, på en indonesisk krog i Stockholm, kommer Staffan Scheja i jeans och svart kavaj. Han ser oförskämt ung ut även om håret har grånat en aning. Under armen har han en packe pinfärska noter. Ett alldeles nyskrivet stycke av Sven-David Sandström. Jag känner mig som en unge på julafton. Han är nog den finaste komponisten vi har i dag. Jag brukar säga komponisten. Nej, nej. Jag har en halv professur på Kungliga Musikhögskolan, men det är en flexibel tjänst och jag kan spela nästan lika mycket som tidigare. Däremot flänger jag inte runt lika mycket. Jag blev ganska mätt på turnéerna och hotellnätterna, men talar vi om spelglädje är den lika stor som förr. Jag lär mig konstant ny repertoar. Det är fortfarande en utmaning. Det är klart att det alltid finns en risk att man spelar nåt på ren rutin. Då kan man låta det stycket vila några år. Men för det mesta är det positivt att ha en stadig plattform att stå på. Det är trots allt en viss anspänning att spela inför en publik som betygsätter varje ton. De skulle nog bli besvikna om jag inte spelade Mozarts 21:a. Tillväxten finns hela tiden. Jag ser ett stort behov. Att ta bort klassisk musik är som att stänga alla museer. Det handlar om en odödlig skönhet, men den är kanske inte till för alla. Populärmusiken och folkmusiken har alltid levt sida vid sida med den klassiska. Det finns plats för båda. Mozart lever och frodas. Sen ser vi att gränserna ibland suddas ut, det finns rockband och symfoniorkestrar som gör saker tillsammans. Jag tror att man kan uppskatta talang i alla former. Däremot får man inte förflacka budskapet för att göra det folkligt. Åh, det är många nu. Men jag tycker det är fint. Man sätter på sig fracken och visar att nu är det fest, nu handlar det om värdighet. Det stämmer. Marianne och jag har gått åt varsitt håll, men vi är fortfarande goda vänner. Familjen har starka band och barnen mår bra. Inga dramatiska saker. Jag kan bara säga att det har varit ganska tufft och slitigt för alla när jag har varit ute och rest och spelat. Ja, det är inte ofta jag varit ungkarl i mina dar. Men jag är ingen ledsen man. Jag känner mig stimulerad, inte minst yrkesmässigt. Jaså? Har du några förslag? Några bra telefonnummer, kanske? Verkligen! Rebecca, som är elva år, har varit med i två filmer på kort tid och skött sig jättefint. Det har inte stigit henne åt huvudet. Och lillgrabben (Leonard, snart tio år) börjar till hösten i Adolf Fredriks musikskola. Han är passionerad filmmakare nu och bor, precis som sin mamma, i New York. Jag hamnade där som 18-åring på berömda Juiliard School of Music och det var en fantastisk tid på många sätt. Det var revolution på alla möjliga plan. 68-rörelsen var i full gång i New York och jag deltog aktivt i protesterna mot Vietnamkriget. Men det gällde att vara försiktig, det var lätt att bli utkastad från skolan. Det är möjligt att det var en bidragande orsak. Men jag reste ju mycket till Sverige och spelade också. Jaa, vad ska jag säga... den värsta hysterin är ju över nu. Jag var ett villebråd på gott och ont. Det visuella är väl viktigt, men utstrålning är ännu viktigare. Skönhet kan också vara magnetism. Jag är mer nöjd om jag får uppmärksamhet för mitt arbete än för mitt utseende. Jag kan inte svara på det. Det kommer nya pianofantomer hela tiden. Jag håller väl en hög internationell nivå. Musik kan inte mätas på det viset. Jag skulle kunna säga Kissin, den fenomenale ryssen, men det finns så många andra. Det har jag förträngt i så fall... jo, det är klart jag har. Det har funnits tillfällen då jag varit på resande fot och fått dåligt med sömn eller känt mig själsligt instabil. Jag har varit med om konserter då jag känt mig som ett med spelet, mig själv och publiken. Som om jag varit en betraktare, utanför mig själv. Det är en nästan religiös upplevelse. Det går inte att genomföra en hel konsert i detta trancetillstånd, men kortare perioder åtminstone. Det har hänt ofta när jag jobbat med Barbara Hendricks. Ett samspel utan skarvar då tiden stått stilla. Tack!
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|