  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Lille Rumle är morsans egen Tsatsiki
Ella Lemhagen föreslår Wayne’s Coffee på Söder i Stockholm och säger att ”om du inte känner igen mig så titta efter en trettiofyraårig tjej med barnvagn”. Naturligtvis är stället rörigare än centralstationen i Calcutta. Det sitter tjejer med barnvagnar inpressade i varenda liten vrå och alla dessa mammor ser ut att vara ungefär... trettiofyra. Pinsamt läge. Vem av dem är det? Kan det verkligen vara den där människan med syntetisk pälsmössa och snickarbyxor? Jodå. Av nån anledning ser hon inte ut som jag föreställt mig – hur nu en kvinna som gjort tre filmer och fött två barn under loppet av fyra år ska se ut – men när hon väl fått av sig den där huvudbonaden med hängande öronlappar framträder nåt som skulle kunna vara en presumtiv Guldbaggevinnare. Det är alltså Ella Lemhagen som regisserat ”Tsatsiki, morsan och polisen”. Den är nominerad i fyra klasser i måndagens Guldbaggegala – bästa film, foto, manus och regi – och det är väl inte otänkbart att Ella får kliva upp på scenen på Cirkus och hålla nåt slags tacktal. – Risken finns ju. Eller risken... säger man så? När jag var nominerad förra gången, för ”Drömprinsen”, förstod jag att jag inte skulle vinna. Jag behövde inte bekymra mig för några eventuella tacktal. Men den här gången känns det lite nervöst, erkänner hon. Över 400 000 svenskar har sett familjefilmen ”Tsatsiki” på bio och det verkar som om alla älskar den. Utom möjligen jag. Den lille knatten som spelar huvudrollen, Samuel Haus, är strålande. Över resten blinkar pekoralvarning. Å andra sidan gjorde jag misstaget att samma dag se en annan film med en liten pojke och en ensamstående mamma i centrum: ”Sjätte sinnet” med den fenomenale Haley Joel Osment. Det är orättvist att jämföra, men sällan har skillnaden i pengar, talang och resurser ställts i en mer obarmhärtig dager. 10–0 till Hollywood. 
Det är klart du måste vara nöjd efter allt beröm, men du tycker att du kunnat göra ”Tsatsiki” ännu bättre?
– Ja, jag skulle ha velat haft en längre startsträcka. Drömmen är ju att få en så lång förberedelsetid att alla skådespelarna lär känna varandra och förstår vad filmen handlar om. Det gäller speciellt när man jobbar med barn.
Men barnen var de som klarade sig bäst i filmen, tycker jag.– Kanske det, men det var en miljard frågor under inspelningens gång. Jag tror det tog en och en halv månad innan Samuel Haus riktigt begrep vad det hela gick ut på.
Det märks verkligen inte på hans insats.– Nä, han var verkligen fantastiskt duktig. Men problemet med tidsbristen gjorde att jag fick eftersynka mycket. Jag fick klippa och snutta lite här och där för att få det att låta äkta. Det var ett ofantligt jobb att få alltihop trovärdigt. Samuel hade inte ens spelat teater innan ”Tsatsiki”, han hade vissa problem att skilja på lek och allvar. ”Mamma är inte arg på riktigt, det är bara på låtsas”, fick vi säga. Det var Game Boy-spel och godispåsar och allt möjligt. Det var inte lätt att få honom att stå kvar framför kameran. ”Är ni inte klara snart? Åhhhh...”
Tid är pengar. Det ständiga problemet i svensk film.– Det hade garanterat sett annorlunda ut om vi haft mer utrymme. Det fanns till exempel ingen möjlighet att diskutera saker som ”vilken spelstil ska vi ha?”
Tänk om du fått bestämma allting själv i stället.– Det går ju inte i en samnordisk produktion av den här typen. Nån har läst en bok och fått en idé och anställt mig som regissör... sen får jag rätta mig efter förutsättningarna. Alla ska tycka och godkänna. Klart jag skulle ha velat haft mer makt och insyn i produktionen, men det är ju så här det fungerar.
Nå, kritiken har varit utmärkt. Inte många kvinnliga regissörer har kunnat skryta med en så stor biopublik.– Jag har inte tänkt på det, men det stämmer nog.
Jag såg den där lille pojken i den fantastiska ”Sjätte sinnet”. Kan du bli avundsjuk på resurserna i amerikansk film?– Inte avundsjuk, direkt. Möjligen då på marknadsföringen, att de från första stund vet exakt vad de vill uppnå med en film. Och på såna där små detaljer som förtexter och eftertexter. Jag är extremt pedantisk när det gäller sånt, men i Sverige viftar vi bara bort det. Vi har väl tre typsnitt att välja på. I USA finns det folk som är experter på såna saker.
Nu har du gjort tre filmer med barn och ungdomar i centrum. Varför?– Det är en ren slump. Nästa film hoppas jag blir nånting med vuxenskådisar.
Nåt på gång?– Det sänds massor av manus till mig just nu. Av alla sorter. Jag läser allt. Faktum är att det är min avkoppling – att läsa manus.
Vad är du sugen på?– Nåt annorlunda. En thriller, kanske. Jag skulle vilja göra en på MITT sätt. Inte en som redan är gjord.
Och vad slänger du i papperskorgen?– Jag skulle inte klara av att göra en sån där komedi med snabba punchlines. Jag är jättedålig på att vara rolig. Att få folk att skratta på beställning... nää, tack.
Vad säger du om nån kallar dig ”en kvinnlig Lukas Moodysson”?– Njaa... jag har ju gjort fler filmer än han.
Du låter nästan förolämpad.– Inte alls. Men jag står på mina egna ben. Jag har mitt sätt att jobba på. Jag känner honom inte, men vet i alla fall att han har småbarn som jag.
Har det varit tufft? Att kombinera småbarn med intensivt filmande?– Jag har ett naivt grunddrag som gör att jag tror att jag klarar allting. Jag springer med huvudet före in i saker och låter mig inte nedslås. Kör jag in i väggen återhämtar jag mig snabbt. Nu inträffade det där klassiska att barnafödandet sammanföll med karriären, men det beror på att jag aldrig haft lust att välja det ena framför det andra. Jag ville ha barn. Och jag ville jobba.
Din kille kommer här med yngsta barnet nu. Rumle, tre månader. Ovanligt namn.– Jag hittade det i ett danskt namnlexikon, konstigare är det inte.
Själv hette du Pelle när du var liten.– Ja, jag var mer som en pojke när jag var mellan tre och sex år. Jag tyckte väl att killar fick göra roligare saker. Kvinnor, det var tanter som stod med uppsatt hår och bakade medan deras karlar hade en massa roligt.
Sen i tonåren gjorde du uppror.– Inte var det väl uppror, direkt. Men när jag var tretton stack jag i väg och stubbade håret mellan två lektioner i skolan. Det var ovanligt att göra så i Uppsala 1978. Jag möttes av förakt överallt på skolgården. Men det var ett av mitt livs bästa upplevelser.
Blev du mobbad?– Absolut inte. Jag var ju del av en grupp, ett sammanhang. Dessutom hade jag förvånansvärt bra betyg. En lärare sa att jag var ambitiös. Jag fick slå upp det i en ordbok för att förstå vad han menade...
Märkligt att du redan då ville bli filmregissör.– Varför det?
I den åldern vill man kanske bli skådis i första hand.– Det kanske hade med punken att göra. Filosofin var: alla kan. Gör det om du vill. Försök inte anpassa och efterlikna. Gå upp på scen och spela om du har lust, även om du inte kan ett enda ackord.
Fanns det nån kvinnlig förebild?– Nej. Mina drömmar var inte könsrelaterade på nåt sätt. Jag ville stå på helt egna ben redan då.
Den typiska krocken är kvalitet och kommersialism. Var står du?– Jag har mig själv som enda referens. Om jag gillar det så tror jag andra gillar det också. Men det behöver inte vara så att alla filmer ska ses av en miljon människor. Jag kan bli trött på allt strömlinjeformat som ska passa alla hela tiden. Men det är ju upplagt för bråk i såna lägen... det är producenten som har ansvaret och om han börjar med att säga ”nu ska vi se, vad är det barn tycker om?” så vet man vad klockan är slagen. * * * Småbarnsmamman Ella Lemhagen är alltså en av landets hetaste unga regissörer just nu, hon har anslagit en ton med filmer som ”Drömprinsen – filmen om Em”, ”Välkommen till festen”, ”Tsatsiki” samt ett antal uppmärksammade kortfilmer. Vi har förstås bara sett början. Eftersom gnällspikar som jag inte sitter i Guldbaggejuryn är det stor chans att hon får kliva upp på podiet på Cirkus, ett tacktal bör nog förberedas i smyg. Fast den där pälsmössan får hon allt lämna hemma. Fem frågor om... FELLINI: Min store favorit ända sen ungdomsåren. Jag tror att jag har det mesta av honom hemma i videohyllan. FUCKING ÅMÅL: Underbar. Absolut en av de bättre svenska filmerna på senare år. Jag har sett den två gånger. ELDSLUKARE: Åh, det är en ren tillfällighet att jag haft såna med i två av mina filmer. De fanns med i böckerna från början. FESTIVALER: Intensiv reseperiod nu. Hannover, Göteborg och Berlin i tät följd. POLITIK: Är intresserad, men inte partibunden. Jag förespråkar utomparlamentariska aktioner, även om jag inte är en sån som kedjar fast mig i träd. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
||||||||
|
Namn:
Ella Lemhagen.
Fyrfaldigt nominerad
”Jag har aldrig haft lust att välja det ena framför det andra. Jag ville ha barn. Och jag ville jobba”, säger Ella Lemhagen och kramar om yngste sonen Rumle, tre månader.