|
|
|
|
|
Jag förstår frustrationen. Vi lever i en tid där alla försök till allvar och fördjupad reflexion och engagemang och äkta beröring avfärdas med det förhatliga nittiotalsuttrycket ”pretto”. Men bara för att de själlösa nihilister som befolkar Stockholms innerstad har problem med allt som inte enbart är snyggt och smart och roligt – och säkert ser även en Ingmar Bergman och en Tomas Tranströmer som ”pretto” – ska inte Jocke Berg behöva försvara sig med den där sortens trots. Vad han än säger är han inte pretentiös. Han är seriös. Han är ambitiös. Han är på fullt allvar. Men inte pretentiös. Att vara pretentiös är att försöka omfamna ett allvar man inte har intellektuell täckning för. Att sikta för högt. Att sakna insikter om sina egna konstnärliga begränsningar. Som när band av Mötley Crüe-sort får för sig att göra temaplattor om ”Moby Dick”. Som när Michael Bolton sjunger opera. Som när Hans Holmér skriver böcker. Jocke Berg befinner sig fan inte på den nivån. Ville bara ha det sagt. Och när jag ändå är i gång kan jag också konstatera att ”Cowboys”, ”Kevlarsjäl”, ”En himmelsk drog” och ”Ett tidsfördriv att dö för” är de största sånger Kent spelat in.
Den stora gåtan
med praktfiaskot i Sydafrika är faktiskt inte att UD och Rikta lyckades missa att Sverige i EMA-Telstar har en av världens mest erfarna och professionella arrangörer av stora galor och turnéer och i stället anlitade lallaren Magnus Eriksson.Den stora gåtan är: Vem var sydafrikanen? Av de tre som kom på den där idiotgalan i Soweto har det rapporterats att två var svenska turister. Det innebär att en medborgare i staten Sydafrika kom ensam. Löste entré. Ville se och höra. Vem var han? Vad lockade honom? Var det Real Group? Jag vill verkligen veta.
Minns ni
Busty? Calle Lundells band? Dom finns fortfarande och har just släppt starka ep:n ”Juggernaut”. Spretig, suggestiv, vacker, egensinnig.
För övrigt säger jag
som Leonard Cohen:Vi är fula. Men vi har musiken. |
Jocke Berg är seriös.