Aftonbladet nöje: Popkrönikan

TISDAG 9 MARS 1999

Emilia slår ner –
som en liten bomb

LAS VEGAS. Nu kan Cardigans vara säkra.
De har slutligen vunnit även den svenska publikens kärlek.
  Vattentätare bekräftelse än två gnistrande Rockbjörnar går inte att få.
  Ah, vad jag längtar hem.
  Sitter när ni läser det här på ett hotellrum i Las Vegas och försöker låtsas att jag inte alls brände så mycket deg på rouletten på Binion’s Horseshoe i går kväll. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar i livet.

Men ändå: i natt drog Stockholm, det kan jag försäkra. Rockbjörnsutdelningen på Cirkus är alltid årets fest, en jublande galaföreställning i den heliga rock ’n’ rollens tecken.
  Och att se just Cardigans vinna sina första björnar hade varit extra roligt.
  Trots de internationella framgångarna har ju de haft aningen svårt att övertyga Sverige om sin storhet.
  Så sent som vid tiden för förra albumet, när ”Lovefool” seglade i topp på all världens topplistor, fanns fortfarande en påtaglig känsla av att landsmännen förhöll sig avvaktande till den småländska kvintetten.
  Men 1998, efter salta new wave-hiten ”My favourite game” och albumet ”Gran turismo” vände det. Ordentligt. Det ser vi om inte annat nu.

Branschens erkännande fick Jönköpings avgjort hetaste stjärnor för en månad sedan, på den där galan i tennishallen.

Folkets kärlek bevisas med triumfen på Cirkus i natt.
  Två Grammisar gick Nina Persson och de andra hem med – dels den läsarna delar ut för Årets cd, dels den de ger till Årets svenska grupp.
  Segrarna var till på köpet överlägsna. Närmaste konkurrenten i klassen Årets svenska grupp fick knappt ihop en tredjedel så mycket röster.
  Så grattis, Cardigans. Ni har vunnit.
  Emilia plockade också hem en dubbel.
  Årets låt-björnen kom förstås inte som någon våldsam överraskning. ”Big big world” var verkligen 1998 års fetaste hit.

Att våra läsare utser den unga debutanten till årets svenska kvinnliga artist är däremot en liten bomb. Som visar att Emilia nog har längre livstid som artist än många av oss journalister tror. Oskyldig charm biter på svensken.
E-type vann den resterande inhemska nallen – den för årets manliga svenska artist.

Känner jag den genuint folklige E-type rätt värderar han den utnämningen oerhört mycket högre än Grammisen här om veckan.

  Hoppas han firar med en lika underhållande sommarshow som den för två år sedan.
  Även på utlandssidan delade ni ut en dubbelbjörn.
  Till Madonna. Hon blev både årets utländska artist och gjorde årets utländska cd (den sortens logik borde grammisjuryn sätta sig ner och fundera en stund över).
  Det är rätt fantastiskt, att denna åttiotalets sista stora ikon vid 40 fortfarande väcker sådan beundran och respekt världen över.
  Men visst: ”Ray of light” var en verkligt stor skiva.
  Chers och Fives segrar har jag lite svårare att jubla över. Jag förstår vad som lockar, särskilt i Chers ”Believe” men nä...riktigt, riktigt björn-worthy är de inte. Där får vi nog skylla på det gångna musikårets brist på klass.

Nästa år blir det roligare.
Namnen Per och Marie kommer förstås att dominera den här krönikan. Men dessutom delar ni ut dubbelbjörn till Bob hund. Eller hur?
  Nu ska jag ner till blackjackbordet.
  Även jag vill vinna...

Vann rätt artist? – Håller du med Per Bjurman?
Fortsätt diskussionen på nätet.

Vill du skriva till Per Bjurman?