Kämpa på, gubbjävel – Rederiet behöver dig
Hur ska det gå för Reidar?
  Den frågan har jag ställt mig sedan hösten 1992 – då visades det första avsnittet av Rederiet, och Reidar Dahlén, skeppsredare, hamnade i trubbel direkt.
  I dag, sju år och 199 avsnitt senare, tror jag mig veta svaret:
  Han grejar det här – också.
   I går sa jag på jobbet att jag är den ende nu levande svensk som sett alla 199 avsnitten.
  Det är säkert en överdrift. Säkert finns det fler – men inte tror jag det är många.
  Frågan är vad som driver oss.
  Dramatiken? Romantiken? En brinnande längtan att få veta vad som händer i nästa avsnitt? Eller kanske bara såpans höga lödderfaktor?
För min del är svaret klart: efter sextio, sjuttio avsnitt blev det en sport. Nu ska jag fanimej se Rederiet till slutet, till det allra sista avsnittet någon gång i nästa årtusende.
   Ibland inställer sig tvivlet: Kanske Rederiet lever längre än jag?
  Hur som helst tror jag att Reidar överlever: han behövs som samlande gestalt, som en fast klippa i det myller av rollfigurer som kommer och går. Om jag minns rätt finns i dag bara tre kvar av dem som var med från start – förutom Reidar: Gustav i maskin (Bert-Åke Varg) och Beatrice (Gaby Stenberg). Fast Beatrice återuppstod ju som sin egen tvillingsyster, så hon kanske inte ska räknas.
  Manusförfattarna är fenomenalt duktiga på att ”skriva ut” folk – de avgår som lik, om de nu inte flyttar utomlands eller sätts på dårhus. Eller, som i fallet Per Silver (Peter Harryson), helt enkelt tröttnar på alltihop.
Det händer också att folk ”skrivs in” på nytt, som Carina Lidbom (Alexandra). Problemet är att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vilken roll hon spelade förra gången.
   Det finns faktiskt ett par personer jag saknar: nämnde Harryson plus Krister Henriksson – lysande diabolisk som intendent.
  Och Reidar?
  Han är oersättlig. Dör han, sjunker Freja.
  Kämpa, gubbjävel!