|
|
|
|
|
 BOSTON. – Take me higher, ber Nina Persson under konsertens starkaste ögonblick.Det blir inte lätt. Live befinner sig ”nya” Cardigans redan på hisnande höjder. Så här bra har de aldrig varit tidigare. Det kan kanske verka magstarkt att komma med ett så braskande omdöme efter bara en enda kort klubbspelning, av Nina Persson beskriven som blott en aptitretare inför mer spektakulära shower nästa år. Men känslan är lika omedelbar som otvetydig: Cardigans har utvecklat en helt ny auktoritet på scen, en helt ny pondus, en helt ny förmåga att tränga sig på och störa. I viss mån bygger det intrycket säkert på att den nyskrivna musiken är så mycket tyngre och ruffigare än den gamla. Men inte bara. På skiva menar ju jag att bandet bara till hälften lyckas gjuta riktig kraft och attack i materialet. Live fullföljer de intentionerna. Hela framtoningen, musikaliskt såväl som attitydmässigt, är tung. Det kan säkert vara svårt att tro, men smålänningarna känns faktiskt farliga. I all synnerhet Nina. Av den väna popprinsessan har det blivit en stentuff rock 'n' roll-drottning.
Roligast i musikaliskt perspektiv är att också de svagare numren från ”Gran turismo” fungerar så bra. Som inledande ”Paralyzed”. Smålänningarna lyfter fram en dold, intensiv skönhet och det som hemma vid stereon mest känts spretigt gnistrar plötsligt vackert. ”My favourite game” var lysande redan från början, men lyfter även den. Bettet i den där briljanta gitarrslingan är häpnadsväckande. Fast allra bäst är balladen ”Higher”. Persson sjunger den så höststormen i Massachusetts bedarrar för ett par minuter. Otroligt starkt. 
Den halloween-firande publiken på Paradise verkar till en början något överrumplad av all tyngd, all hårdhet, och alla rytmer. Men mot slutet fattar även Boston-kidsen. ”Nya” Cardigans är svinbra live.  |
