TORSDAG 30 JULI 1998

VEVADE I GÅNG I SISTA TIMMEN Efter ett långt förspel med låtar från de senaste plattorna kör Mick Jagger och Keith Richards igång showen på allvar. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM Jordens bästa rockshow Aftonbladet på plats när Rolling Stones spelade i Köpenham Rolling Stones Plats: Parken, Köpenhamn. Publik: 47 000. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Sympathy for the devil”, ”Tumbling dice” och ”Honky tonk women”. Sämst: Keefans ”Thief in the night”. Fråga: Varför så sega, danskar? KÖPENHAMN. Det är ”bara” en sjysst konsert. Tills en timme återstår.   Då vevar The Rolling Stones åter i gång jordklotets häftigaste rock 'n' roll-show.   Det har ju blivit så med de här stencoola åldringarnas föreställningar det senaste decenniet.   De inleder med 90 minuter uppvärmning.   Fast det är förstås en uppvärmning med viss klass.   Den inkluderar förvisso alla de där numren från senaste skivan – några riktigt saggiga, samtliga pliktskyldigt framförda - men också en taggig ”(I can't get no) satisfaction”, en sugande ”Gimme shelter”, en tuff ”It's only rock 'n' roll”, en rolig – om än väl lång – ”Miss you” och, på fansens begäran, självaste ”She's a rainbow”.   Det är vad jag kallar upphetsande förspel. Men själva akten sätter alltså inte igång förrän sista timmen. Först då trycker de pedalen i golvet och börjar svänga med den där närmast religiösa intensiteten som en gång gjorde Rolling Stones till världens bästa rockband.   Det sker måhända inte lika självklart och naturligt som 1972, men det sker.   I Köpenhamn börjar det när herrarna via en lång ramp tar sig ut till en boxningsring mitt i publikhavet och bland annat stänker iväg sin rullande, boogiemättade tolkning av Dylans ”Like a rolling stone”. Därifrån är showen en enda lång, stegrande extas.   Vi får ”Sympathy for the devil” i en fantastiskt saftig soulversion, vi får ”Tumbling dice” med oslagbart sexigt ”häng”, vi får ”Honky tonk women”, ”Start me up”, ”Jumpin' Jack flash” och, i matchande brunt konfetti-regn, ”Brown sugar”.   Man kan ha förstås ha synpunkter på ett band som i så hög utsträckning måste förlita sig på det nostalgiska värdet i sin repertoar. Det vore onekligen intressantare om det samtida materialet var starkt nog att spela en mer central roll. Men det går inte att komma i från att stenarna gör sin gamla rock 'n' roll med enastående ackuratess och serverar underhållning av ett slag ingen matchar.   Jag konstaterar också följande:    Mick Jagger har fått ordning på sina krånglande stämband och låter som han ska. Sexig är han också, sina 54 år till trots.    Scenshowen är synnerligen spektakulär, men precis som omslaget till ”Bridges to Babylon” också smaklös. Bildskärmen är dock den bästa jag sett. Ni kommer inte att missa en rynka.    Det är omöjligt att inte flina när man ser Ronnie och Keef på bildskärmen i kvällen inledning. Hur kan män i den åldern vara så förtvivlat coola?   Till sist sätter jag en femma på att det blir ännu bättre på fredag. Ullevi är en bättre arena än Parken och den svenska publiken avgjort mycket bättre än den danska.   Håll hårt i biljetten. Här är alla låtarna Mer Stones i morgon: Stor intervju med Keith Richards Per Bjurman plussar alla Stonesskivorna