|
|
|
|
|
Här har ni en man som kan lukta sig till en hit på flera kilometers håll. Hur det nu går till. Orup är född utan luktsinne. Det kan möjligen vara en fördel när man ska byta en blöja eller råkar passera sulfitfabriken i Skutskär, men tänk bara på allt det andra: på våren, sommaren, maten, vinet, blommorna ... I det läget är det inte lätt att sitta i grönskan och vara en musikens tjuren Ferdinand. Orup brukar ljuga sig ur knipan. – Det händer ju att folk säger ”åh, känner du så gott det luktar” och då är det bara att hålla färgen. Visst, säger jag. Jättegott! Jag orkar inte hålla på och förklara. – Men i skolan visste de. Det var alltid jag som fick bära ut stinkbomberna. Det är naturligtvis tragiskt att Orup aldrig fått känna doften från ett nyöppnat paket kaffe. Men livet har ju andra njutningar, och smaksinnet är det inget fel på. Varken för vin, kvinnor eller sång. Han tar en pris snus av mig och frågar om jag kommer från Norrland. – Ja, Gävle. – Jaha. En till. Jag är förföljd av gävlebor. De dyker upp överallt. Jag har två stycken i bandet också. Min teori är att om alla gävlebor som finns i Stockholm skulle flytta hem blev Gävle Sveriges största stad. Som av en händelse finns det en jätteaffisch föreställande en spritt naken Regina Lund på kontoret där vi sitter. En gävlebo till.  Henne var du väl ihop med?– Ja, det är ingen hemlighet. Vi var ett par i två månader. Dagsformen annars?– Utmärkt. Det har aldrig varit så roligt som nu att vara ute och lira live. Jag gör ungefär tre spelningar i veckan. Och kritiken har ju varit oerhört positiv. Fem plus i Aftonbladet, till exempel.– Det är klart att sånt gör en glad. Men det beror lite på vem som recenserar också, om det är en ”popnörd” eller inte. Jag brukar alltid tänka att fem plus är en överdrift och ett plus en underdrift. Hann du se nån VM-fotboll mellan spelningarna?– Jag har knappt missat nånting. Det var så lyckat att jag kunde lira precis mellan första och andra tv-matchen. Du verkar alldeles fotbollsgalen.– Det började på allvar under EM 1992 och växte till nåt smått absurt ... Till slut kunde jag räkna upp mittbackarna i schweiziska ligan. Då fick jag bromsa så att inte fotbollsintresset gick ut över spelningarna och familjelivet. Läser jag gamla urklipp om dig slås jag av hur sönderanalyserade dina låttexter blir.– Jo, men så är det väl för alla som skriver i jag-form. Titta på en sån som Bob Dylan. Han bara hittar på nåt, men folk tolkar och tolkar och lägger in olika värderingar om Gud och allt möjligt. Dylan själv bara garvar och fattar inte vad de menar. – Visst finns det likheter med mitt eget liv i mina texter, men inte mer än hos en vanlig skönlitterär författare. Jag kan fundera ut en historia och sen placera mig själv mitt i den, spela upp den för mig själv, men det är ju ändå bara i fantasin. Det är inte jag. Det blir ändå som en Ulf Lundell-roman. Man undrar vad som är dikt och vad som är sanning.– Men han kan ju omöjligt ha varit med om allt som han skriver om, eller hur? Nog har jag gjort låtar som beskriver min verklighet, men exakt vilka det är vet bara jag själv. Den där om din faders grav, att du aldrig vill bli som han, måste väl vara en av dem.– Inte alls. Min far var en sympatisk och bra person. Han söp för mycket, bara. Annars var han trogen och pålitlig. Det där förklarade jag i alla intervjuer då, men det var ingen som trodde mig. Jag fick till och med hatbrev från musikkompisar som undrade hur fan jag kunde beskriva farsan på det där sättet. Så man ska inte tro att man har koll på Orup.– Nä, man ska skita i personen, bara lyssna till musiken. Även om Frank Sinatra var den största skitstöveln i hela världen – det vet jag nu inte om han var – så tror jag ändå på det han sjunger om. Jag ska ju njuta av hans låtar, inte fika med honom. – Det är samma grej med det här föraktet för ”produkter” som Spice Girls och Backstreet Boys. Strunta i hur musiken kom till – bara det svänger!
Fjortispop, brukar det kallas.– Äh. Småtjejerna har alltid rätt. Nästan alla som betytt nåt inom popmusiken har först älskats av unga flickor. Sinatra, Elvis, Beatles, Bowie, Abba – vissa av dem var hatade av musiketablissemanget i början – men efter 15–20 år kommer insikten, då fattar man vad just den musiken har betytt. Det du gillade när du var 16 år ligger dig alltid närmast om hjärtat. Då har jag snöat in på Status Quo för resten av livet, alltså.– Visst, vad fan som helst. Men så funkar det. Själv är du en jäkel på att ”tajma in” rätt trend.– Inte så medvetet som folk tror. Titta bara på ”Teddy”, det är ju en schlagerplatta, för sjutton. Jag sätter mig inte ner och tänker efter: vad är det som gäller nu? Men du är som en musikalisk wettexduk, suger upp allt i närheten.– Jag kan bli avundsjuk på dem som lyckas vara konsekventa. Ta en sån som Eric Gadd, han förfinar sina egna kunskaper istället för att bara kasta sig ut i det okända. Sen har jag hört att du snor friskt från andra. Själv tycker jag mig känna igen lite av Hoola Bandoolas gamla ”Juanita” i en av dina nya låtar.– Nädu, i så fall har jag och Hoola påverkats av samma ursprungsmusik. Men visst, det finns andra fall där jag tagit lite här och lite där och låtit blandningen bli till nåt helt eget. Vad ska man annars göra? Sno av sig själv? – Ibland har jag frågat mig om det är moraliskt rätt. Men jag skäms i alla fall inte. Det är inte märkvärdigare än att fotbollsspelare lär sig av andra fotbollsspelare. Du lever två liv – ett på scen och ett som hemmapappa.– Jag har Kid, som börjar i skolan i höst, varannan vecka. Det är ett lyxliv. Jag kan ägna mig helt åt honom när han är hos mig. Vi har kul ihop. Hans mamma, Sofia ”Soff-i-propp” Eriksson, säger att du är en kanonpappa.– Jaha, he he, men hon har väl inte så många andra att jämföra med? Själv har du aldrig klagat på din uppväxt.– Jag hade det bra i Huddinge. Jag var duktig i skolan. Egentligen var det mobbningsläge – jag var skilsmässobarn, liten till växten och stammade grovt. Men även om jag fick mina pikar gick det aldrig över gränsen för mobbning. Stamningen var värre förr?– Oh, ja. Det har gradvis blivit bättre. Och det har aldrig varit problem med sången. Varför den inte påverkas vet jag inte, knappast experterna heller. Stamning bedöms ju som ett milt handikapp och det är väl ingen som vinner nobelpriset på att forska i det. Har Orup ett tredje liv, ett uteliv, också?– Det orkar jag inte med längre. För det första är jag ju sambo numera, för det andra är det en rent fysisk grej. Jag blir för trött. När polarna börjar bli varma i kläderna vid halv två på natten är jag helt slut, jag vill hem och sova. Det där känner man igen. Du närmar dig 40 ...– Jag fyller i höst, och det får man hacka i sig. Det är ingen kris på gång. Däremot önskar jag att livet började vid 100, sen skulle man bli yngre och starkare för varje dag och vara som klokast när man är 15. Vilken grej. Din nästa låttext, kanske?– Jag har haft vissa funderingar på det, ja. Där har ni alltså en möjlig titel på Orups nästa skiva: Nedräkningen. Det blir väl en storsäljare det också, precis som de andra, och nya miljoner rullar in på kontot. Och om nu Orup undrat någon gång: Pengar luktar inte. Peter Wennman
 |
