![]() |
||||||
![]() ![]() |
|
![]() Nej, det har jag inte, skrattar partiledaren generat. Folkpartiets Lars Leijonborg sitter i reklam-tv och svarar på frågor om sex och samlevnad. Han bekänner att han slutat mäta snoppen. Jaha. Det vore kanske annars en medborgerlig rättighet att få reda på statsministerkandidaternas snopplängd? Stackars Leijonborg. Han har inte lyckats fånga väljare med politiken. Återstår då att försöka med snoppen. Sex säljer, det vet alla medierådgivare. Och tv är kanalen till folket. Partiledare i opinionsångest ser sig nödgade att ställa upp i underhållningsbranschen för att fånga väljarnas intresse. Statsminister Göran Persson har länge vägrat men har nu på kort tid varit med i både sport-tv och i Sen kväll med Luuk. Men det är väl inget nytt, invänder vän av ordning. Alf Svensson och Gudrun Schyman har varit med i televisionens alla tänkbara lekprogram. Och Mona Sahlin var väldigt mån om att mysa i tv-soffan, innan tobleroneaffären blossade upp och det privata plötsligt blev alltför politiskt. Jovisst. Skillnaden är att dessa tre redan i kraft av politiker vunnit folkets förtroende och därmed fått kändisstatus. Tv-framträdanden kan förstärka ett kändisskap men skapar inte i sig förtroende. För herrar Leijonborg och Persson är det annorlunda. De brottas med dåligt väljarstöd och har svårt med sin image. Här blir tv en del i en mediestrategi. Syftet är att återta det som gått förlorat.
Göran Perssons
intervju med bordtenniskungen Waldner ökade säkert statsministerns popularitet. Den kändes äkta. Med tanke på de svenska framgångarna i OS i Sydney är det heller inte särskilt märkligt att landets statsminister sitter i sportstudion. Men att därifrån ta steget till Luuk? Där kändes tv-framträdandet konstlat, likt en alltför smart reklambyrås produktplacering. Varför ska en statsminister alliera sig med nöjesbranschen?
Och att höra en vilsen
liberal offentligt prata om sin snopp är bara ledsamt. Och generande. Kanske är det yttersta tecknet på politikens kris. Precis som vid övergången från feodalsamhälle till industrisamhälle, då godsaristokratin reducerades till ett kuriöst inslag som den nya makteliten, bourgeoisin, gjorde sig lustig över, sitter nu den försvagade parlamentariska demokratin i tv-soffan och förlöjligas av det nya samhällets huvudaktörer: medierna.
|
|