Rolf Alsing/söndag

Smyg- kommunist var Nato-lakej?

- VARFÖR intervjuar en svensk tv-journalist Caspar Weinberger nu? undrar den ledande politikern.
 Jag är oförberedd på frågan och kan bara svara på enklaste sätt.

 - De fick väl ett tips. Nån lät höra av sig. Nån viskade att det kunde vara lönt att söka upp Weinberger och fråga honom om USA, Nato, Sverige och ubåtarna.
 - Men Weinberger måste ju förstå att han genom att säga att ubåtarna var utskickade från Nato eller Warszawapakten skulle väcka debatt. Och resultatet blir rimligtvis att ännu färre tycker att Sverige ska söka inträde i Nato nu. Och om Sverige inte förbereder medlemskap så gör inte Finland det heller. Är det det som är avsikten? Att hålla fast vid dagens linjer, det är bäst för alla. USA vill inte att Ryssland får någon anledning att överge nedrustningslinjen.
 - Men varför säger amrisarna inte detta direkt till oss?
 - Säkerhetspolitik ska vila på osäkerheter och tolkningar. Om alla öppet skulle säga vad de menar och mena vad de säger mister debatten sin tjusning. Kortaste vägen mellan två punkter på detta område är allt annat än rak, ska du veta.
 
Ibland undrar jag om det är någon som begriper sig på det där med ubåtarna. Jag gör det inte. Gör Göran Persson det? Carl Bildt? Ingvar Carlsson?
 Jag minns åttiotalet. Jag minns hur alla var tvärsäkra på att svenska vatten ideligen kränktes av ubåtar och att dessa ubåtar var sovjetiska, alla utom Olof Palme, Lennart Bodström och, bland redaktörerna, Gunnar Fredriksson. De fick i gengäld veta att de egentligen var verktyg i Moskvas händer, ”nyttiga idioter”.
 De som glömt eller förträngt kan gå till boken ”Vem värnar Sverige?”, utgiven 1985 av Bildts kompisar Fredrik Braconier och Lars Christiansson på Timbros förlag. Deras budskap i stark förkortning: socialdemokraterna och framför allt Olof Palme var en säkerhetsrisk därför att de och han var flata gentemot Sovjet och kommunistvärlden.
 Påhejade av Bildt förde medierna på den här tiden ett förfärligt liv om ubåtarna. De krävde miljardanslag till marinen för att hejda ”de aggressiva och återkommande kränkningarna”.
 I moderata Svenska Dagbladet hetsade kommendörkapten Hans von Hofsten mot regeringen. Han påstod att Palme bagatelliserade kränkningarna för att normalisera relationerna till Sovjet. Den 10 november 1985 gav i den tidningen tolv marinofficerare, intervjuade av Lars Christiansson, von Hofsten sitt oreserverade stöd: ”Regeringen tar inte ubåtshot och kränkningar på allvar” hette det. Officerarna var Lennart Danielsson, Jan Leijd, Cay Holmberg, Magnus Haglund, Tommy Åsman, Rolf Löthman, Christer Widgren, Christian Allerman, Peter Nyrén, Jan Svedman, Leif Nyland och Christer Hägg.
 
Olof Palme mördades 1986, och debatten bytte därefter spår. De sovjetiska ubåtarna blev minkar och sillstim och, nu senast, möjligen Nato-ubåtar.
 Socialdemokraternas påstådda prosovjetism förvandlades plötsligt, i början av nittiotalet, till Natoanpassning. Tage Erlander och Östen Undén men också Palme kläddes om. Vi fick veta att de, dessa förmenta kryptokommuster, i själva verket varit Natolakejer hela tiden. Neutralitetspolitiken hade varit ”ett avancerat dubbelspel”, en kuliss, som skulle dölja sanningen för folket.
 Bildt, då statsminister, tillsatte en kommission som skulle klarlägga vad som verkligen förevarit under åren Erlander var landets politiska ledare, alltså från 1946 till 1969.
 Kommissionen var klar 1994 och drog följande slutsatser: det hade inte varit något dubbelspel, det hade inte hycklats, svenska folket hade inte förts bakom ljuset.
 Med hänsyn till risken att neutralitetspolitiken misslyckades, dvs om Sverige trots allt blev angripet och drogs in i krig, då hade det, för att citera den enhälliga Neutralitetskommissionen, varit ”oförenligt med det ansvar som åvilade landets politiska och militära ledning om inte åtgärder vidtagits för att underlätta mottagandet av understöd från de västliga stormakterna”.
 
Talet om prosovjetism höll inte. Det förmenta dubbelspelet med Nato var heller inget att fästa sig vid. Då retirerar kritikerna till nästa arena, till tiden efter 1969, som påstås vara en epok av ännu grövre offentliga lögner om neutraliteten.
 Anklagelser utreds och avförs, när det visar sig att det inte finns fog för dem. Nya anklagelser från dem som fick fel utreds och - avförs av samma skäl. Därpå följer åter nya anklagelser osv, osv, osv.
 Det är möjligt att detta kan kallas säkerhetspolitisk debatt, men med redbarhet och samhällsanalys har det inget att skaffa.