|
|
|
|
|
Bödlarnas rätt
Det hade varit en lång natt av väntan på att den indonesiska truppkonvojen skulle passera oss. Två av oss tog sig sedan i hemlighet över gränsen till Östtimor, genom en skog av döda, förstenade träd som liknade siluetterna av nålar, och runt dem blåste fin vit sand, som dimma. När solen gick upp såg vi korsen. De fanns nästan överallt; stora svarta kors som avtecknade sig mot himlen, kors som stod på bergstoppar, kors som rests trappstegsvis på bergssluttningar, kors som stod vid sidan av vägarna. Vi trängde fram genom täta busksnår, och plötsligt hade vi dem framför oss. På vissa var inskriptionerna normala: de tillhörde generationer som fått dö naturligt och ej i förtid. Men alla datum på de korsen var före 1975, när normaliteten upphörde. Datumen på de flesta avslöjade utrotningen av hela familjer, utplånade inom loppet av ett år, en månad, eller en enda dag: ”Vila i frid, Mendoca, Crismina, 7/6 -77... Filismina... 7/6 -77... Adalino... 7/6 -77... Alisa... 7/6 -77... Rosa... 7/6 -77... Anita... 7/6 -77...”. Jag hade med mig handritade kartor som visade andra, anonyma gravar där några av dem som mördats av indonesiska trupper i Santa Cruz-massakern hade begravts; jag hade ingen aning om att en så stor del av landet var en enda vidsträckt gravplats, med gångstigar som plötsligt upphörde, och åkrar som oförklarligt schaktats över, och jord som oförklarligt asfalterats, och hela byar som inte längre var mänskliga boningar utan minnesplatser. En av dessa byar heter Kraras. Den kallas ”änkornas by”, eftersom dess 287 invånare slaktades av indoneserna. Med noggrann handstil hade en präst antecknat namn, ålder, dödsorsak och datum och plats för varje offer, varje mord. I den sista kolumnen namngav han den indonesiska bataljon som var ansvarig för respektive mord. Jag har detta dokument, och varje gång jag tittar på det har jag svårt att lägga det ifrån mig, som om Östtimors blod hade runnit där på sidorna. Liksom de allestädes närvarande korsen påminner oss detta dokument om fyrtio familjers Golgata, bland dem familjen dos Anjos.
1987 intervjuade jag Arthur (”Steve”) Stevenson, en före detta aust-raliensisk kommandosoldat som hade kämpat mot japanerna i Timor. Han berättade för mig om Celestino dos Anjos, som med sin påhittighet och sitt mod hade räddat hans liksom andra australiensiska soldaters liv, och som kämpade med livet som insats för att hindra japanerna från att bygga landningsbanor från vilka de planerade att angripa Aust-ralien. Det var till honom bland andra som Australiens flygvapen släppte sina flygblad när de drog sig tillbaka från Timor och lämnade timoreserna till deras öde. "”Vi ska aldrig glömma er”", lydde texten på flygbladen.
Listan från Kraras hör till det jag är mest rädd om av allt jag har. Den är inte bara ett äkta bevis på folkmord utan också ett enastående politiskt dokument som vanärar Indonesiens faustiska partners bland de västerländska demokratierna, i synnerhet Australien. Prästen, vars namn jag inte skriver ut eftersom han kanske fortfarande befinner sig i Östtimor, skrev på den sista sidan följande arga, vältaliga och profetiska uppmaning till omvärlden:
Det fanns andra, mer omedelbara skäl. "”Med regionens största koncentration av naturresurser”", skrev Richard Nixon 1967, "”är Indonesien det viktigaste landet i Sydostasien.” "Gareth Evans, den australiensiske utrikesministern, som skålade i champagne med sin indonesiske kollega ombord på ett flygplan över Timorsundet 1989, efter att de undertecknat ett avtal om att dela på plund-ringsbytet nedanför, ombads att uppskatta de potentiella vinsterna. "”Zillioner”", svarade han.
Regeringen Blair, ledd av sin banerförares ”nya moraliska internationalism”, är den största leverantören av vapen till Jakarta. Förra året godkände Blairs ministrar vapenförsäljning till ett värde av drygt sex miljarder pund, det mesta till länder med svåra brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete. Denna siffra uppnåddes för övrigt aldrig av de konservativa när de hade makten, och den överträffas endast av USA. Vid sidan om Saudiarabien har Indonesien varit den största kunden.
Poängen är att Storbritannien och USA tillsammans omedelbart skulle kunna stoppa indoneserna om de bara ville. I samband med helgens APEC-möte i Nya Zeeland skulle president Clinton kunna förklara att det utlovade ekonomiska hjälppaketet till Indonesien på 27 miljarder pund, pengar som USA kontrollerar, kommer att hållas inne till dess indonesiska trupper och deras miliser lämnar Östtimor. Föregångsexemp-let är Sydafrika. Det var inte förrän kongressen tvingade Reagan att avbryta det ”konstruktiva engagemanget” med regimen i Pretoria och amerikanskt kapital att dra sig ur Sydafrika som F W de Klerk till slut accepterade den historiska kompromissen.
Eftersom inga påtryckningar kommer från gudfäderna i Washington och London säger indoneserna till FN och världen att dra åt helvete; och FN håller på att undermineras, vilket kan innebära början på världsorganisationens undergång. Vem kan Östtimors folk vända sig till? Den allmänna opinionen i västvärlden är en mäktigare kraft för förändring än många inser. Frågan är mycket enkel: Ska vi låta det modiga östtimoresiska folket, som har utmanat folkmördarna och vågat rösta för demokrati och frihet, gå under inför våra ögon? Ska vi tillåta att de som har makten att stoppa det som sker står passivt och tittar på, i vårt namn dessutom? Med sin dokumentärfilm ”Death of a Nation” från 1994 bidrog John Pilger till att rikta världens uppmärksamhet mot den bortglömda ockupationen av Östtimor.
 Kulturens webredaktör
Mats Holmlund
 Till toppen av sidan |
