![]() |
![]() ![]() |
|
Cancer - då hamnar man längst ner Vad är sjukdom? Oändligt mycket mer än ett fysiskt tillstånd. Sjukdomen är en av de punkter där gränserna mellan individ och omvärld löses upp. Allvarlig sjukdom är aldrig bara en privat angelägenhet - kroppen ingår i ett omfattande maktsystem där sjukdomen lika mycket representerar politiska och sociala tillstånd. Redan som mycket små flickor och pojkar är vi medvetna om vilka krav och förväntningar som ställs på våra kroppar, vilket pris de har och hur stort vårt eget ansvar är för att hålla dem funktionella, normala och friska. Karin Johannisson talar i Kroppens tunna skal om sjukdomen som ...ett socialt och existentiellt drama kring individ, familj, kyrka, vetenskap och maktens institutioner. Lidandet har en central plats i vår kultur, det anses förädlande. Men den cancersjukes lidande rymmer få sådana värden - möjligen är det för abstrakt, för ospecifikt. Eftersom cancer betraktas som ett mysterium som tar hela kroppen i anspråk ses sjukdomsprocessen som något slags pågående mutation, ett hemligt och avskyvärt maktövertagande. En invärtes spetälska, med samma förfrämligande effekter. Tbc, påpekar Susan Sontag i Sjukdomen som metafor, symboliserade en tilltalande sårbarhet, en högt utvecklad känslighet. Den tuberkulösa looken blev gradvis ett kvinnligt idealutseende, den bortskämda lyxhustruns meningslösa och dvalliknande tillvaro driven till sin spets, ett hårt korsetterat och flämtande litet jag. Skönhetsidealet har knappast förändrats - att dö ung och bli ett vackert lik är att föredra framför det obevekliga åldrandets förfulning, i reklamen signalerar avtärdhet och sjukligt utseende att tbc i viss mån ersatts av drogmissbruk och aids som romantiskt ungdomsideal.
Bilden av cancern är delvis annorlunda: istället för intensiteten får vi trögheten, det förstelnade och uppgivna. Den cancersjuke sjunker inåt och slocknar, magrar till ett gulaktigt skelett eller sväller upp av cortison och lugnande medel. Den cancersjuke förlorar sin kropp men i ännu högre grad sin själ och sina känslor, i synnerhet sin sexualitet - sex med en cancersjuk är i själva verket en frånstötande tanke i vår kultur. Den lungsjuke däremot visade alla tecken på en intensifierad, sannare sexualitet, själva sjukdomen tycktes erotiskt laddad: kvinna och grav i ett och samma depraverade famntag.
Som cancersjuk tvingas man ta plats i den komplicerade makthierarki som är läkarvetenskapens och den institutionaliserade vårdens - längst ned. Den kliniska synen på människor, det vill säga som sjuka objekt berövade sitt sammanhang och sin individualitet, upplagda i prydliga rader under läkarens överinseende, är en produkt av det tidiga 1800-talets rationella vetenskapssyn. Relationen mellan läkare och patient är ett extremt renodlat maktförhållande där sjukdomen, bortkopplad från det jag som upplever den, står i centrum.
Antroposofin förenar flera olika medicinska system: det vetenskapliga, det alternativa och ett slags vardagsmedicin som syftar till att skapa en vårdande, läkande miljö i hemmet och familjerelationerna. En naturvetenskaplig syn på cancer utesluter frågor om mening, påpekar Karin Johannison. En mer holistisk syn ser cancer och andra avgörande livshändelser som ödesbundna och därför meningsfulla. Synsättet har fått stor spridning bland allmänheten och kommer till uttryck i fraser som: Har du tänkt på att det kanske var dags för en förändring i ditt liv?, Du kanske skulle kunna betrakta det här som en möjlighet istället för ett straff eller Det kanske inte var meningen att du skulle ta det där jobbet... - ofta levererade i avsikten att trösta. Cancermetaforens kanske starkaste uttryck handlar om miljön och vårt alienerade förhållande till naturen. Västvärldens destruktiva, konsumistiska livsstil är i sig ett slags cancer som sprider sig och ödelägger okontrollerat. Vinnarna i framtidsspelet blir de som har ekonomiska och politiska möjligheter att skydda sig och de sina mot miljöförstöringen. Här, som överallt annars, handlar det om att befinna sig på rätt sida om en mycket sträng gräns. De sjuka är på fel sida gränsen, de är infiltratörer och spioner i de friskas land - ständiga påminnelser. När jag precis hade fått reda på att jag hade cancer var min första impuls att fullkomligt lägga om matvanor och livsstil, jag blev vegan och i mötet med antroposofin reducerade jag dieten ytterligare: potatis, tomat, aubergine och paprika är så kallade nattskadeväxter, svampens komplicerade organism gör den olämplig som föda... Alkohol, tobak, kaffe, fett, socker - allt sådant ska undvikas.
Jag fann en oväntad njutning i detta rigida kontrollerande av maten, kanske därför att det var ett sätt att bestraffa kroppen som hade skaffat sig cancer. Min vanliga läkare har aldrig med ett ord antytt att dieten skulle kunna påverka sjukdomsförloppet - några medicinska skäl för veganismen fanns det alltså inte. Det var istället ett sätt att återta något av kontrollen och återknyta till den förlorade naturen, den sunda vildinnan inom mig själv. Det är forskning som en dag kommer att lösa cancerns gåta - och då har vi kanske också nått fram till ett medicinskt system som förmår omfatta de mest skiftande aspekter av sjukdomen och som syftar till ett helhetsläkande. När alla de föreställningar och tabun kring cancer som nu skrämmer och utdefinierar de sjuka har raserats är det hög tid för en ny syn på våra kroppar, våra sjukdomar och vår friskhet.
Kontakta kulturens web-redaktion: |