|
En annan sida av Ferlin Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel Goggles (1938) Dikten Inte ens - drabbade mig med kraft när jag som tjuguåring råkade höra den på radio i Sven-Bertil Taubes tappning. Omedelbar, vacker, kompromisslös och asketisk, en oerhört sträng dikt som i all sin förnekelse av ett liv efter detta ändå uttrycker trosvisshet. Det är ingen tvekan om att diktens jag är övertygad om tomheten och till och med tristessen som väntar. Trots detta kräver ärligheten att han erkänner stunderna när längtan kan vara så stark att den uppväger även den vackraste sommardag. Det är en dikt både om döden och livet, den berättar om skiljelinjen mellan de bägge, om att ha insyn i bägge världarna och att balansera på gränsen utan att falla in i varken den ena eller den andra världen. Om att inte tillhöra någon annan än sig själv.
Nils Ferlin föddes den 11 december 1898 och var alltså årsbarn med Vilhelm Moberg och Hjalmar Gullberg. I likhet med dem, ja åtminstone Moberg, kan man kalla honom folkkär. Hans diktsamlingar trycktes i enorma upplagor, de var förhandsbeställda långt innan utgivningsdatum och de lästes (och läses ännu) av en publik så stor och så spridd att vilken poet som helst kan få våta drömmar av bara tanken. Men han är älskad inte bara som författare till sex diktsamlingar och ett antal schlagers och visor. Han är också en figur, ett eget tecken, tecknet Ferlin, som är både utseendet (Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör/och du har mitt porträtt står det i en dikt) och själva levnaden, ödet om man så vill. Han förkroppsligade mycket tydligt begreppet utanförskap eller outsider. Men hela tiden var han på en gång del av och inte del av världen så som den levs av de flesta, en suverän balanskonstnär. Och samtidigt var han också i själva utanförskapet utanför, en solitär i den krets av så kallade bohemer i Stockholms Klarakvarter, där han under många år var självklar förgrundsgestalt. På samma sätt var han en solitär i det folkhem som tog honom i sin famn. Den livsviktiga balansakten mellan döden och livet, mellan gemenskap och ensamhet, mellan ensamheter, mellan äkthet och förställning - eller berättelsen om den - är det verkligt stora temat som strömmar i många varianter i hans diktning. Och där, i den balanspunkten finns ockå en betraktarens position, inte olik guds eller stjärnors på andra platser i hans universum:
/.../
änkorna hörde jag skrika En döddansares visor (1930)
Jag läser hans dikter nu, i ett svep, alldeles ovanpå två biografier - det är tre böcker av och kring Nils Ferlin som kommer i höst. Dikterna är en volym med titeln Får jag lämna några blommor (Albert Bonniers Förlag), där alla samlingarna - En döddansares visor (1930), Barfotabarn (1933), Goggles (1938), Med många kulörta lyktor (1944), Kejsarens papegoja (1951), Från mitt ekorrhjul (1957) och den postuma En gammal cylinderhatt (1962) - finns med. Biografierna är Jenny Westerströms Nils Ferlin. Ett diktarliv (Albert Bonniers Förlag) och Karl-Olof Anderssons Nils Ferlin - poet i livets villervalla (Utbildningsförlaget Brevskolan).
Nils Ferlin var en mycket säregen och på många sätt hemlighetsfull människa. Man får intrycket att han sällan eller aldrig förställde sig, men däremot att han kunde vara ytterligt förtegen om det som var hans. I viss mån kan man tycka att det var en paradox eftersom han levde en stor del av sitt liv i någon form av offentlighet - som buse i Filipstad, som diktare på krogarna eller kaféerna i Klara, eller som en åldrande poet på torpet i Roslagen - men i hans livs balansakt ingick att skydda ett ytterligt sårbart inre. Och skyddet verkar ha bestått av både aggressiv hårdhet, sanningslidelse och en den mytomspunne poetens pose. Vad vi vet om honom är då, trots all offentlighet och allt betittande, det man kunnat se om man betraktat honom: ganska mager om bena, tillika om armar och hals, trummande en dikts rytm med handen mot bordet, behandlande alla utan åtskillnad som jämlikar, snofsigt klädd men med ett ständigt kaos i hälarna. På så sätt blir han sitt eget tecken. Ferlin betyder Ferlin, han var på en gång öppen mot omvärlden och sluten in mot sig själv; och naturligtvis finns det hos den sentimentala men suveränt asketiska berättelsen om att ingenting går att göra ogjort något mycket bekant i det vackra vemodet, något som skänker tröst när det möter ens eget vemod som en jämlike:
Med många kulörta lyktor
Jag stannade - högst förlägen,
och ringlar till Ingenstädes, Med många kulörta lyktor (1944)
Arne Johnsson
Kontakta kulturens web-redaktion: |