Hasse Wallmans gård ligger vackert vid Saltsjön strax utanför Stockholm, och det finns gott om plats för de fem ridhästarna.
Foto samtliga bilder: EVA ETERNELL HAGEN
– Ridningen gör att jag orkar
I stallet finner Annika den ro hon behöver efter många års depressioner. Lisa som drabbats hårt av sjukdom går till hästen Trinity när hon behöver tröst. Ridning har hjälpt Hasse att komma igen efter en svår nackskada. Möt tre personer där hästen varit rena medicinen.
Nöjesdirektören och distansryttaren Hasse Wallman var ytterst nära döden när hans häst halkade och gick omkull. Hasse bröt nacken men hade änglavakt. Bara fem månader efter olyckan var han uppe på hästryggen igen och vann ett distanslopp. Han är övertygad om ridningens funktion som rehabilitering.
  Hasse Wallman är mannen som får saker gjorda. Inte nog med att han driver ett flertal krogar och en teater, dessutom är han ryttare på elitnivå i distansridning, hästarnas motsvarighet till maraton. Hasse var också med och drev igenom Stockholm Horse Show i Globen.
  Hasse har ridit i många år. Under 1980-talet var han mycket ute och tävlade i hoppning tillsammans med sin dotter.
”Man blir så frisk av ridning”
   – Men när det började bli 120 ekipage per klass tröttnade jag. En veterinär vid namn Hans Nelson introducerade distansridningen för mig. Jag började träna och gick direkt ut och vann SM. Det var -87 på stoet Miss China, berättar Hasse.
   Efter det övergav han helt hoppningen för att helhjärtat satsa på distansridningen. I distansridning rider man minst åtta mil och som mest sexton mil i de svåraste klasserna.
  Olyckan inträffade den 28 december förra året.
  – Jag var ute och red och skulle sakta av från trav till skritt. Hästen började halka som en Bambi på hal is, antagligen var det en isfläck under. Vi ramlade ner i ett dike och där låg vi och sprattlade. Till slut kom hästen upp men inte jag. Som tur var hade jag mobiltelefonen på mig och kunde ringa min fru Marie.
  Hasse fick åka in med ambulans till Huddinge sjukhus.
  – Det var bruten nacke så det var bara millimetrar från döden. Jag är ihopskruvad med fyra skruvar och de har tagit ben från höften.
  Hasse fick ligga i fjorton dagar på sjukhuset.
   Tiden efter olyckan var tuff, men det är Hasse också.
   – Jag promenerade en timme varje morgon. Jag fick kämpa mig upp varje morgon.
  Trots allt blev Hasse långsamt men säkert bättre. Fram emot vårkanten började han rida igen så smått.
   – En läkare hade sagt att det skulle ta ett år innan jag skulle kunna börja rida igen. Men det gick så bra att jag red min första distansritt i maj. Dock kände jag att det här inte var bra. När jag var uppe i sju mil började jag känna av det. Jag skulle ha slutat där om det inte vore för att jag ledde loppet. Men trots att det gjorde utomordentligt ont då, så blev det faktiskt bättre efter ett par dagar efteråt. Så det var nog bra rehabilitering.
  Hasse vann alltså loppet. Men fick gå med stödkrage på i två dygn efteråt. Hasse är övertygad om ridningens funktion som rehabilitering.
  – Man blir så frisk av ridning. Rider man som jag, 8–10 mil i veckan, är det rejäl motion. Får ofta frågan hur jag orkar med allt mitt jobb, men det är tack vare ridningen.
– I stallet finns inte stressen
Av hästarna får Annika persson både ro och styrka.
Annika Persson har råkat ut för det mesta, allt från cancer, havandeskapsförgiftning och allergier till svåra depressioner. Styrka hämtar hon i stallet.
   Annika började rida när hennes pappa dog. Då var hon sex år.
   – Jag började på Enskede ridskola i Stockholm, där jag red i många år och tävlade och skötte hästar. En stor del av min vakna tid bodde jag i stallet.
  Under sin tonårstid tävlade hon med ridskolehästar. Hon jobbade också på ett stuteri i Upplands Väsby, men det lades ner.
  – Jag träffade min kille och han var inte intresserad av hästar och jag kom ifrån hästarna helt enkelt.
  Annika drabbades av lymfcancer i tjugoårsåldern. Hon segrade över cancern och blev gravid men dessvärre slutade inte Annikas otur med hälsan.
”Det är en rak kommunikation med hästar”
  – När jag väntade pojken, som är 18 år idag, fick jag havandeskapsförgiftning och vi höll på att dö bägge två.
  – Sedan fick jag flickan som nu är tio år. Då var allting väldigt bra. Men när hon var fem månader skulle vi byta lägenhet. Då rasade hela min värld som ett korthus. Amningen slutade att fungera då jag var orolig. Flickan vägrade ta nappflaska och på S:t Göran fick de till slut sondmata henne. Efter det kom jag själv in på sjukhus.
  – Ingen talade då om förlossningsdepression. Det var värre ångest än vad jag hade när jag var sjuk i cancer.
  Sedan kraschade äktenskapet.
  Det har tagit lång tid för Annika att återhämta sig. Än kan hon inte betrakta sig som frisk utan har fått återfall av depressioner. Nu när barnen har blivit större har Annika sökt sig tillbaka till hästarna igen. Där finner hon ro och från dem får hon styrka.
  – Hästarna kan jag kommunicera med. Det är inte den där stressen i stallet som det är ute i samhället.
  Det är något speciellt med hästar, menar Annika.
   – Det är en rak kommunikation. Inga krusiduller eller spel. Det mår jag bättre av. När jag kommer ut till stallet känner jag mig motiverad. Det är roligt att vakna på morgonen då man har friheten att kunna umgås med sina barn och hästarna.
– Det är hästen som håller mig uppe
”Trinity märker när jag mår dåligt”, säger Lisa Johansson.
Lisa Johansson har opererats tretton gånger i magen. Flera gånger per år blir hon inlagd på sjukhus. Det är hos sin häst Trinity hon finner tröst.
  Lisa har varit sjuk sedan barnsben.
  – Jag är född med en blodsjukdom, hemolytisk anemi. Det innebär att man är mer infektionskänslig.
  Lisa var mycket sjuk som barn men hon klarade av skolan. Dock blev hon mobbad en del för sin frånvaro och sina sjukdomar. Under hela sitt liv har hon av och till varit inlagd på sjukhus.
  Lisa har alltid tyckt om hästar och hon började rida på ridskola som tioåring. 1979 köpte hon en egen ponny som hette Pizza.
  – Jag hade henne i tio år innan jag sålde henne. Under tiden köpte jag en stor häst, Trinity, som då bara var åtta månader gammal.
  Trinity har hon behållit och han är hela 16 år idag. Hästen fungerar som terapi.
  – Jag åker ju in och ut på sjukhus flera gånger per år. Det är hästen som håller mig uppe. Även om jag inte kan göra så mycket fysiskt är umgänget med hästar oumbärligt för mig. Särskilt eftersom jag lever ensam. Hos hästen får jag tröst. Trinity märker när jag mår dåligt och vill då kela extra mycket. Hästen fungerar som terapi. Hästar ställer inte sådana krav som människor gör, därför kan det kännas lättare att umgås med hästen när det känns jobbigt.
   Lisa orkar inte rida så mycket. Ibland kan hon ta ut hästen och skritta lite. För hästens skull har hon en ryttare som rider den ordentligt några dagar i veckan.

Eva Eternell Hagen