Refaat och PG
En gång satt han i den svenska industrins finaste finrum tillsammans med Volvochefen PG Gyllenhammar. Men fallet blev hårt för Refaat El-Sayed.
Foto: CALLE TÖRNSTRÖM
Han fick alla att tro på bluffen
Refaat El-Sayed – börskometen som kraschlandade
Den 27 december 1985 sitter kemidoktorn Refaat El-Sayed i tv och blir utnämnd till ”Årets svensk”.
  Han, ”den lille invandraren från Egyptien”.
  Han, som kom hit med två tomma händer och mot alla odds blev Sveriges rikaste man och gjorde nästan alla sina arbetare till miljonärer på två år.
Han satt där och log i rutan och i ögonvråna glittrade glädjetårarna.
  Snart byttes glädjetårarna till andra tårar. För katastrofen lurade på bara en doktorshatts avstånd.
  I Strängnäs blomstrade Fermenta. 1982 hade Reefat El-Sayed köpt den nedläggningshotade pencillinfabriken Frementa av Astra för 39 lånade miljoner.
  Affärsiden var fortfarande att tillverka baspencillin. Men Refaat gick vidare och köpte dotterfabriker utomlands.

Aktien steg 11 700 procent
1984 erbjöd han arbetarna i Strängnäs att köpa konvertibler , som skulle inlösas 1986. 142 nappade och köpte tillsammans för tre miljoner kr. På futtiga två år gick värdet upp 11 700 procent.
  Vilket mediabrus det var!
  Refaat El-Sayed var kapitalist och industrimagnat, samtidigt en socialist som bodde i en vanlig hyreslägenhet i en förort.
  Den 8 januari satt han i den svenska industrins finaste finrum. Satt och skakade hand med självaste volvokejsaren Pehr G Gyllenhammar framför TV-kamerorna.
   Refaat hade lagt bud på Pharmacia och Sonesson och Volvo skulle bli 30-procentig delägare i Fermenta.
Jisses!
  Den 15 januari 1986 stod aktien i 325 kr. Vinstprognosen låg på över en miljard. Refaat var själv värd 4 miljarder och alla de 142 arbetarna var miljonärer, hade minst 2,5 miljoner var.
citat– Det finns dom som tror att jag ligger på golvet och som vill sparka mig och trampa ner mig. Men jag står upp. Och om ett år är jag lika framgångsrik. Självförtroende har jag.
  – Jag har klarat av värre saker tidigare. Jag måste klara av det hrä.
  Men hans blick är någonstans långt borta, och det är med böjt huvud Refaat El-Sayed lämnar Fermentas kontor sent i vinternattens iskyla.”
Bengt Michanek
Aftonbladet 26 februari 1986
  Refaat var HJÄLTE!

Avslöjas som lögnare
Så samma dag som Refaat fyller fyrtio år den 11 februari får han en besk födelsedagspresent av miljökämpen Björn Gillberg. Gillberg anklagarar Fermenta för miljöbrott och nämner i en bisats att någon doktorshatt hade Refaat inte. Det var bara lögn.
  Refaat förnekade, han rasade, han grät.
  Vad hjälpte det?
  Mediabruset förändrades. Drevet gick igång. Efter två dagar kapitulerade Refaat och erkände. Han hade ståtat med en falsk doktorstitel.
  Plötsligt blev det iskallt kring honom. Varför erkände han inte med en gång? Nu låg det ett löjets skimmer över det hela. Och Pehr G Gyllenhammar var inte en man som ville figurera i några löjliga sammanhang.

Åtalas för grovt svindleri
Volvo drog sig ur affären. Aktien föll som en sten. Den föll och den föll.
  Refaat var pressad av stora personliga lån och försökte desperat sälja Fermenta. Mot slutet av året fanns det uppgifter om att han hade manipulerat vissa intäkter för att lyfta kursen. Så kommer resultatet för 1986. Förlust 570 miljoner.
  Refaat tvingas lämna VD-posten. Några månader senare, i april, är aktien värd ett par kronor.
  1989 åtalas han för bland annat grovt svindleri och döms till fem års fängelse och näringsförbud av Stockholms tingsrätt. Hovrätten skärper domen till sex år.
  Efter tre års fängelse kommer Refaat ut fylld av revanschlust.
  1997 blev han VD och delägare i bolaget Hebi Health Care, som tillverkar hälso- och sjukvårdsprodukter.
  Den 15 januari 1999 stod aktiekursen i 0,11 kr.
  Den 16 november i 2, 10 kr
  Den 19 november i 1, 30 kr
  Hur ska detta sluta?
Bosse Sandström

Fonderna som ingen ville ha
Den 20 december 1983 sitter finansminister Kjell-Olof Feldt och plitar i sin riksdagsbänk.
  ”Löntagarfonder är ett djävla skit, nu har vi baxat dem ända hit.”
  Dikten plåtades av en pressfotograf och kunde snart läsas i alla tidningar. Och uttryckte väl den kluvenhet många i den socialdemokratiska partiledningen kände.
  Löntagarfonder byggde på ett förslag från LO.
  En del av företagens vinster skulle i form av aktier överlämnas till kollektivt ägda fackföreningskontrollerade fonder.
  Kritiken från borgerligt håll invände att detta på sikt skulle innebära att näringslivet socialiserades.
  1998 införde socialdemokraterna med viss tvekan löntagarfonder. Dock med ett begränsat inflytande för fackföreningarna.
  När den borgerliga regeringen tillträdde 1992 avskaffade man omedelbart fonderna.