Demonstration
1972. Protester mot kriget i Vietnam.
Foto: ROLF PETTERSON
SEXTIOTALET ÄR HÅGKOMMET och romantiserat på grund av en naiv men ärligt upplevd proteströrelse, lysten och fräck - en protest mot Morsan och Partiet, mot Julseder och Värnplikt, mot Borgerlighet och Amerika, mot Kapitalet och Makten, protest mot allt i en enda röra.
  I sitt anarkistiska stadium var rörelsen - eller rättare rörelserna - godartad. Revolten var präglad av hippiekult och Palestinasjalar, billigt rödtjut, lite brass och flower power. Den var ostyrd. Flickorna brände behån. Ena året var pornografi ett frihetsbegrepp, något år senare var den fördömlig. Det var okey att ha mera än en åsikt och mera än en livsstil.
  Delar av rörelsen blev elakartad, när den fick disciplin och lät sig omfattas av leninismens demokratiska centralism. Hybris, Maodyrkan och demokratiförakt gick hand i hand. Hemliga celler bildades. Respekten för oliktänkande utplånades. Stöddigheten tilltog. Baader-Meinhof och Brigato Rosso blev aktade varumärken.
  Det finns dock - även i den här artikeln - en tendens att överdriva betydelsen. Samtidigt hade nämligen sextiotalet inrikespolitiskt en stabil framtoning. Socialdemokraterna vann alla val. 1968 - det mest revolutionsromantiska året av alla - fick de över 50 procent av rösterna.
  Den så kallat intellektuella vänstern hade tagit över initiativet i debatten. Med ledare som Yngve Holmberg och Sven Wedén var oppositionen patetisk, tandlös och mållös.
  Över ett brett fält var socialdemokratin offensiv. Ena året lagstiftades om fyraveckorssemester, ett annat om femdagarsvecka. Obligatorisk bilprovning infördes och skolböcker blev gratis, Essingeleden började byggas.
  Det skapades avtalsverk och trafiksäkerhetsverk. Riksdagens första kammare skrotades, statliga verk började utlokaliseras till landsorten, proffsboxning förbjöds och i december 1969 fick landet sin andra TV-kanal - med en ton av socialdemokratisk megafon blandad med 68-hejighet.
  De kom att kallas ”rekordåren”.
  Decenniet hade startat med att socialdemokraternas partiprogram förespråkade blandekonomi framför socialism. Men i april 1964 varnades näringslivet för att om det inte ägnade sig mera åt lokaliseringspolitik skulle regeringen se till att den statliga sektorn vidgades.
Citat:Morden på Kennedys och Martin Luther King överskuggade allt
  Det var en period då politik förmodades kunna fixa allt. ”Direktör” blev ett skällsord samtidigt som ordet ”LO-ekonom” uppfattades som att vi tack vare dem fick veta sakernas rätta tillstånd.
  Det saknades krafter som höll garden uppe.
  Omärkligt hade redan på sextiotalet grunden lagts för en ekonomisk och industriell urholkning. Erlander hade i augusti kungjort att Sverige inte skulle söka medlemskap i EEC (senare EU). SAS gick uselt, Findus såldes till Schweiz och när varvskrisen kom möttes beskedet med bortförklaringen: ”Det är lågavlönade japaner som dumpar marknaden.”
  Mera vikt lades vid en aktiv och filantropisk utrikespolitik än vid produktionssiffror. Sverige med sin neutralitet och FN-tro var det godaste av länder. Vår middle road, mellan kommunism och kapitalism, ledde in i framtiden.
  Sipri skapades för att forska i fred. Nib blev Sida och gjorde i slutet på decenniet sin dittills största enskilda biståndsutbetalning. Den gick till Tanzania. LO och KF startade en bojkott mot Sydafrika.

UTRIKESPOLITISKT VAR 60-TALET nervpirrande. Kommunismen fortsatte sin frammarsch. Avkoloniseringen i Afrika gick mot sitt crescendo. Latinamerikas flesta länder styrdes av militärjuntor. Antalet kärnvapenprov ökade och krishärdarna fanns överallt: Kongo, Algeriet, Kuba, Grekland, Biafra, Nordirland, Mellanöstern.
   I USA hamnade all utveckling - från ekonomi och uppfinningar till kulturyttringar och ”den nya journalistiken” - i skuggan av morden på president John F Kennedy i november 1963, följt av morden på hans bror, presidentkandidaten Robert, och på den svarta medborgarrättsrörelsens ledargestalt Martin Luther King 1968.
  Den medvetna integrationspolitiken överskuggades av en serie raskravaller i amerikanska storstäder.
  Och allra mest präglades de amerikanska presidenterna Kennedys, Johnsons och Nixons arbetsdagar av Vietnam, kriget och protesterna mot det. I en slogan kondenserades revolten: ”Make love. Not war.”

FÖR KOMMUNISMEN gavs arbetsro. Den kunde i slagskuggan av nyhetsbombardemanget från Amerika växa sig starkare. Med den tolerans för det totalitära som under sextiotalet rådde i tongivande kretsar, var Gulag och folkmord irrelevanta.
  Den gryende konflikten mellan Kina och Sovjet sågs som stimulerande. Det var bekvämt att kommunismen fanns i olika alternativ - med Kina som sa att ”det stora språnget” var fröet till den kommunistiska idealstaten och med Sovjet som pläderade en mera avancerad industristat.
  Med ”kulturrevolutionen”, som bröt ut i Kina i september 1965 och rödgardisternas proklamation, att ”vi ska slutgiltigt besegra USA och Västeuropa”, vann maoismen många västeuropeiska ungdomars hjärtan.
  Det fanns, inte minst i Sverige, en apologetisk inställning till kommunistregimers tilltag. Därför kunde i augusti 1961 utan att ett ramaskri hördes Östtyskland bygga Muren genom Berlin.
  Det tillfogade inte Warszawapaktens länder varaktiga skador att de i augusti 1968 med stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien och slog ihjäl den ”socialism med mänskligt ansikte” som, anförd av Alexander Dubcek, fått tona fram under den så kallade Pragvåren.
  De slogans som skanderades skildrar tidsandan.
  I Prag ropade studenterna: ”Vakna Lenin! Bresjnev har blivit galen!”
  På Stockholms gator lät det: ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer.”

Läs fortsättningen