Fargo
Amerikansk thriller av Joel Coen, med Frances McDormand, Steve Buscemi, Peter Stormare, William H. Macy m fl.
"Fargo" är tveklöst bröderna Joel och Ethan Coens bästa film.
Under 90-talet har deras filmer ("Millers crossing", "Barton Fink", "Strebern") tyvärr mest varit stilövningar och -experiment i och med olika genrer. Personerna i filmerna har mer varit schabloner än människor av kött och blod.
Men här finns både spänningen och det fräcka bildspråket från "Blood simple" (1984) och den absurda humorn från "Arizona Junior" (1987). Framför allt har "Fargo" ett antal suveräna skådespelare som skapat några av filmårets mest oförglömliga karaktärer:
William H. Macy är bilförsäljaren med ekonomiska bekymmer. Därför arrangerar han en kidnappning av sin egen fru, för att på så sätt kunna pungslå sin snåla svärfar.
Men kidnappningen går snett. Eller alltför bra, beroende på hur man nu ser det… Steve Buscemi är en av kidnapparna, en tjatig pratkvarn, medan hans kumpan kedjeröker och knappt säger ett ord. Under den stillsamma ytan är han dock livsfarlig, och han förkroppsligas fullständigt suveränt av en blonderad Peter Stormare.
Och så är Frances McDormand den matglada polischefen som vaggar fram som en anka i tillvaron (hon är gravid i sjunde månaden) och som försöker lösa fallet med sunt bondförnuft.
Runt dem finns också roliga bifigurer som polischefens toffelhjälte till man, hennes gamla klasskamrat som förgäves stöter på henne och två tjejer som hamnar i säng med kidnapparna.
Vad som lyfter filmen, både visuellt och komiskt, är den miljö där den utspelas: de kalla och snöiga svensktrakterna kring Minneapolis.
Vi svenskar får några extra goda skratt åt att personerna ständigt säger "ja, ja, ja" och heter saker som Lundegaard, Gustafson, Gunderson och Grimsrud.
1996-11-15