München
Amerikanskt DRAMA i regi av Steven Spielberg, med bl a Eric Bana, Daniel Craig, Ciaran Hinds, Mathieu Kassaowitz och Hans Zischler.
Under OS i München 1972 tog sig palestinska rörelsen Svarta september in till de israeliska idrottsmännen. Några sköts omedelbart, de andra togs som gisslan och alla dog innan dramat var över. Israel beslutar att som hämnd skicka ut en hemlig grupp attentatsmän som spårar upp och dödar de som anses vara ansvariga. Under de följande åren avrättas många, men mannen som leder styrkan undrar om de verkligen hittar rätt personer. Och vilken nytta det gör. De som dödas ersätts med andra. Hämnd följs av hämnd. Våld leder till mer våld.
Moraliskt dilemma
”Den demokratiske terroristen” kallade Jan Guillou det när hans svenske superagent Hamilton tvingades begå brott för staten. Spielbergs film frågar, som många före honom, om det verkligen är rätt att ändamålet helgar medlen. Är allting tillåtet i kriget mot terrorismen och blir man inte själv terrorist på vägen?
”München” är spännande och Spielberg skapar skicklig dramatik kring de olika attentaten. Som på ett hotell där en planerad måltavla har rummet mellan Avner (Eric Bana) och ett smekmånadspar, svenska Lisa Werlinder spelar den förälskade kvinnan. Bomben som sprängs är kraftigare än vad Avner och hans grupp räknat med.
Det är mycket som inte går enligt planerna. ”München” är ett välgjort diskussionsunderlag. Jag tycker dock Spielberg gör konstiga återblickar till dramat i OS-byn när han låter Avner, som inte var där, ”minnas” det som hände. I märkliga sammanhang.
Starten på våldsspiral
München. 1938 var det ett politiskt symbolord när brittiske premiärministern Chamberlain kom från staden och sa ”fred i vår tid” eftersom han och Hitler kommit överens om att aldrig kriga. 1972 blev händelserna i staden starten på en upptrappande serie hämnd och våld i Mellanöstern.
Samtal eller bomber? ”München” har inga svar.
Men den vågar ställa frågor. Jens Peterson
2006-02-10