Polarexpressen
Amerikansk familjefilm i regi av Robert Zemeckis, dubbad till svenska av Andreas Nilsson, Roger Storm, Calle Dahlström m fl.
Förlagan är en väldigt tunn barnbok om en liten grabb och hans funderingar om jultomten finns eller inte. Detta har Hollywood, för drygt en miljard kronor och med banbrytande ny teknik, kavlat ut till över en och en halv timme fullsmockad med omväxlande spektakulära actionscener och tårdrypande sentimentalitet.
En liten grabb överraskas på julaftonen av ett fruktansvärt oväsen utanför huset. Ett gammaldags lokomotiv med åtföljande vagnar har stannat precis utanför. Konduktören ber grabben kliva ombord. Tåget heter Polarexpressen och går till tomteverkstaden vid Nordpolen. Och resan fram och tillbaka blir full av dramatiska händelser.
Filmen är gjord med tekniken Performance Capture. Det innebär, enkelt förklarat, att skådespelare klädda i speciella dräkter fångas på bild av digitala kameror. Sedan lägger man till datoranimationer utifrån dessa bilder. Så skapades till exempel Gollum i ”Sagan om ringen”-filmerna.
Här är hela filmen gjord på det sättet. Tom Hanks har lånat ut sin röst (i originalversionen) och sin kropp till fem rollfigurer: grabben, hans pappa, konduktören, en mystisk luffare och jultomten. Konduktören ser till och med ut som Hanks, med bisarr mustasch.
Ibland rör sig alla inblandade som att de vore riktiga människor, ibland har de mer drag av robotar.
Datoranimationen har inneburit några spektakulära scener som vore omöjliga att göra ”på riktigt”. Som en biljett som far och flyger in och ut och under och över det skenande tåget. Eller en fantastisk sekvens när det stora tåget halkar omkring på en sjö som frusit till is. Men datoranimationen innebär också att huvudpersonernas ansikten blir lite uttryckslösa. Som dockor. Filmen blir lite själlös.
Som vuxen, en film att mer bli imponerad av, än engagerad i. Men vad vet jag; min 5-årige son skrek ”nu svimmar jag” – och det var inte av rädsla, utan av upphetsning. Jan-Olov Andersson
2004-12-10