Love Actually
Engelsk komedi i regi av Richard Curtis, med Hugh Grant, Laura Linney, Keira Knightley, Rowan Atkinson, Billy Bob Thornton m fl.
Det skulle inte direkt vara någon överraskning om hans favoritlåt är ”All you need is love”. Richard Curtis har åtminstone åldern (47 år) inne för att kunna minnas den klassiska och rätt kaotiska tv-sändningen när Beatles första gången framförde låten, vars tema – allt du behöver är kärlek – återkommer i film efter film där Curtis har skrivit manus.
”Love actually”, hans regidebut, är inte oväntat i samma stil som tidigare filmer som ”En lång en” (1989), ”Fyra bröllop och en begravning” (1994), ”Notting Hill” (1999) och ”Bridget Jones dagbok” (2001).
Precis som i de tre sistnämnda har Hugh Grant en viktig roll framför kameran, han spelar en ungkarl som just har efterträtt Tony Blair som premiärminister. Det är dock ingen huvudroll, det här är en ensemblekomedi om en lång rad människor. En nedgången rockstjärna (Bill Nighy) som är beredd att förnedra sig hur som helst för en framgång. Premiär ministerns syster (Emma Thompson) som misstänker att maken (Alan Rickman) vänsterprasslar. En nybliven änkling (Liam Neeson). En författare (Colin Firth). Och många fler. På ett eller annat sätt strävar de alla efter att få eller behålla den stora kärleken.
Perspektivet är oftast ur manlig synvinkel. Åtskilliga av männen är i rätt sunkigt skick, men har ändå inte bara framgång hos det motsatta könet, de träffar kvinnor som skulle platsa på vilken catwalk som helst.
”Love actually” är på sitt sätt nästan inställsamt skräddarsydd för att gå hem hos de som vill se en må bra-komedi. Miljön – London under julskyltningens december – har väl aldrig varit så inbjudande som här. Och ibland känns det som att vilka problem som helst kan lösas med en kram, ett leende, en flirtig blick eller en poplåt om kärlek.
Samtidigt går det inte att värja sig mot hantverket. Här finns i manus en finess och ett hjärta i relationerna och en kvickhet i dialogen som är sällsynt i de flesta filmer. Skådespeleriet är i toppklass, själv blev jag mest imponerad av charmiga Martine McCutcheon, i rollen som hjälpreda åt premiärministern.
Så den publik filmen riktar sig till, lär knappast bli besviken. Jan-Olov Andersson
2003-11-21