Darkness falls
Amerikansk skräck i regi av Jonathan Liebesman med bland andra Chaney Kley, Emma Caulfield och Lee Cormie.
I Darkness Falls levde en gång den snälla gamla kvinnan Matilda Dixon – känd som tandfén eftersom hon gav barnen gåvor när de tappade tänderna. En dag hängde byborna Matilda för ett brott hon inte begått. Nu, 150 år senare, tar hon fortfarande kål på folk för att hämnas. Kyle Walsh (Chaney Kley) såg henne som barn, men han överlevde och har levt i skräck i hela sitt liv. När en barndomskärlek ringer och berättar om sin lillebror som inte vågar sova återvänder Kyle till sin hemstad för att hjälpa.
Japp, ni fattar. Storyn är löjlig till och med för att tillhöra en skräckfilm. Vadå tandfémonstret? Vem kom på den dumma idén? Och jo, det är faktiskt precis så lamt som det låter. Även om filmen börjar på en hygglig nivå med några schyssta skrämseleffekter så urartar den till att bli en dålig pastish på ”Terror på Elm Street”-filmerna, där allt handlar om att akta sig för mörkret. Till slut är huvudkaraktärerna nere på one-liner-nivå och krälar.
”Darkness falls” har några få ljuspunkter. Och då menar jag få, eftersom hela filmen utspelar sig i mer eller mindre mörker. Chaney Kley får till exempel godkänt i huvudrollen eftersom han verkligen ser ut att ha genomlevt sju svåra år. Och ljudet som kommer med tandfén är riktigt läskigt. Men, och detta är ett stort men, Liebesman har inte en enda egen idé som inte redan är använd i dussintals skräckfilmer – förutom den där idiotiska med att göra en mördarmaskin av tandfén. Karolina Fjällborg
2003-07-25