Daredevil
Amerikansk actionfilm i regi av Mark Steven Johnson, med bl a Ben Affleck, Jennifer Garner, Colin Farrell, Jon Favreau, Joe Pantoliano och Michael Clarke Duncan.
De första superhjältarna i serietidningar kom på 1930-talet. Det finns fortfarande något charmigt och speciellt med Stålmannen och Läderlappen, pionjärer med extraordinära egenskaper. Även i filmerna om dem. På 1960-talet kom en våg med bland annat X-men och Spindelmannen, Hulken och Daredevil – mannen utan fruktan.
Det gällde att hitta på nya fantastiska talanger. Och svagheter. En superhjälte behöver en dos kryptonit, en Akilleshäl som gör den oövervinnerlige sårbar. Annars kan det aldrig bli spännande.
Daredevil är blind. Fast eftersom han som ung pojke fick något radioaktivt jox i ögonen så förstärktes hans andra egenskaper, vilket gör att han med öronens hjälp och en sorts radar ändå kan ”se” sin omvärld. Och slåss bättre än alla andra.
Hur det där funkar rent logiskt ska man nog inte grubbla för mycket på. Men en av filmens förtjänster är att den fångar hans skuggvärld, gör att biopubliken kan se på samma vis som Daredevil.
Annars är det inte mycket som känns originellt. ”Daredevil” är en jaså-upplevelse, som är tekniskt välgjord. Actionscenerna är osannolikt uppskruvade och trots att Daredevil ska vara en vanlig man, fast blind, kan han göra de mest märkvärdiga hopp och förflyttningar. Nästan lika felfri är skurken Bullseye (Colin Farrell) som hämtas från brittiska öarna till New York för att göra gangsterjobb. De är för duktiga helt enkelt.
Daredevil springer också på den häftiga Elektra Natchios som också kan slåss som en asiatisk kampsportsmästare. Naturligtvis uppstår kärlek.
”Daredevil” är snygg och läcker som en bra rockvideo. En snygg produkt, som är sämre än ”Spiderman”.
Gjord av passionerade fans som tyckte att det verkligen behövs en film om Daredevil. De lyckas inte övertyga oss andra. Jens Peterson
2003-03-14