Vanilla Sky
Amerikanskt drama av Cameron Crowe
Två nyckelrepliker ur ”Vanilla sky”:
Tom Cruise ligger och gosar i sängen med en kvinna som ibland är Penélope Cruz, men som ibland plötsligt förvandlas till Cameron Diaz:
– Vad i helvete är det som pågår?
Vid ett annat tillfälle skriker han desperat:
– Teknisk support!
Jojo. Samma känslor får man i biofåtöljen.
För det är frustrerande att se ”Vanilla sky”. Ett drama om David, ett bortskämt rikemansbarn (Cruise) i New York som har ärvt ett tidningsimperium. Han är snygg, karismatisk, kan välja och vraka mellan kvinnorna och har ett slags förhållande, på sina egna egoistiska villkor, med snygga blondinen Julie (Diaz). När han på en fest möter exotiska Sofia (Penélope Cruz) blir han kär. Julie blir upprörd och iscensätter sin egen och Davids spektakulära död…
Resten av filmen utspelas mellan dröm och verklighet. Mellan att David fortfarande är samma person och att han är en man med missbildat ansikte (då ser han ut ungefär som Peter Siepen), inspärrad på psyket och misstänkt för mord.
Till sist känner man: Vad i helvete är det som pågår? Man skulle behöva lite teknisk support för att förstå någonting…
Cameron Crowe har – till stora delar scen-för-scen – kopierat den spanska filmen ”Abre los ojos” (1997), med Madrid utbytt mot New York.
(Filmnördar kan jämföra, då den just nu visas på Canal+.)
På flera sätt är den amerikanska filmen bättre. Fräckare filmad, Crowe har vävt in rockmusik i handlingen på ett smart sätt, Cruises varggrin är som gjort för den kaxige David och Diaz gör Julie till en betydligt mer intressant kvinna än i originalfilmen.
Till nackdelarna hör att Cruz verkar mer bekväm när hon får agera på sitt eget språk och att den spanska filmen inte är så övertydlig, att man inte försöker förklara något som ändå till sist känns rätt obegripligt.
Som helhet blir ”Vanilla sky”, om man är snäll i omdömet, ett ovanligt snyggt gjort misslyckande. Jan-Olov Andersson
2002-01-25