Vertical limit
Amerikansk action i regi av Martin Campbell, med bl a Chris O’Donnell, Izabella Scorupco, Bill Paxton, Robin Tunney, Scott Glenn och Temuera Morrison.
I första scenen flyger en örn över öknen i Utah.
Sedan tar kalkonerna över.
”Vertical limit” kunde vara en parodi på katastroffilmer. De som gjort den har gått till samma förråd och hämtat exakt samma saker som Mel Brooks skulle gjort till en ”Det våras för bergsbestigare med dynamit i ryggsäcken”.
Huvudpersonerna är två klättrande syskon. Hon ska leda en expedition med rik stolle upp på K 2. Brorsan, som vägrat klättra sedan en tidigare olycka, måste ge sig upp och rädda när expedition 1 hamnar snett.
Visst finns här några spännande actionscener, och det ser nästan på riktigt ut när skådespelarna hänger på klippspetsar i Himalaya. Men det tricket, att lämna någon hängande på ett stup, var gammalt redan på stumfilmstiden. Skicka med dom lite nitroglycerin också så det smäller i snömassorna.
”Vertical limit” är skrattretande uppskruvad, och det är inte bara klättringen och dynamiten som dånar. Allt är gapigt. Alla relationer dramatiska. Här finns inte bara en sorglig bakgrundshistoria. Alla har någon dyster relation till Bergen.
Och så kommer Scott Glenn in som mystisk legend i fult skägg och muttrar menande visdomsord.
Manuset är uselt, och med dom här replikerna kämpar alla skådespelarna förgäves. Izabella Scorupco är med i några av de mest dramatiska stuntscenerna och lyckas bra där. Hennes finger har huvudrollen i filmens mest obehagliga scen.
Men mest är det bara snömos. Höjdsjukdomar har en viktig roll. Manuset verkar också skrivet på hög höjd, utan syre och med nervöst flåsande andhämtning.
Dom klättrar och klättrar och klättrar men filmen når bara botten. Jens Peterson
2001-01-26