Franska filmer pratar alltid mycket.
Den här gången om 35-timmars arbetsvecka, om vardagen på en metall-industri i en fransk småstad.
Dit återvänder Franck, vars pappa stått vid samma maskin sedan tonåren. Sonen har fått fin utbildning och ska få provanställning på kontoret.
Sonen vill förkorta arbetsveckan till 35 timmar och ge mer inflytande åt arbetarna.
”Överflödiga människor”, som i original heter ”mänskliga resurser”, har i sina bästa stunder dokumentära kvaliteter i skildringen av fabriken, av monotont arbete, hierarki på jobbet och stunder av avkoppling.
Det handlar om far och son, om olika sätt att se på arbetet. Pappan är stolt över sonen, men förstår inte vad han gör eller säger. Sonen känner sig varken hemma bland tjänstemännen eller jobbarna. Ett ovanligt ämne på bio, och det är lovvärt. Aktörerna är ofta amatörer som spelar versioner av sig själva, och det syns att Jean-Claude Vallod som gör pappan, kan alla handgrepp på sin maskin.
Samtidigt är det svårt att riktigt bli klok på de här personerna, allt blir till sist övertydligt tillspetsat. En kvinnlig fackledare, som i större delen av filmen är totalt hopplös på att prata med folk, är plötsligt någon sorts förebild. Ska sonen välja sida? Eller är allt så hopplöst att han bara kan resa därifrån?
Franska filmer pratar alltid mycket.