Dancer in the dark

Dansk-svensk musikal av Lars von Trier, med Björk, Catherine Deneuve, Peter Stormare, David Morse, Stellan Skarsgård m fl.


Filmmusikaler brukar vara vackra, ha smittande melodier som fastnar i skallen och lyckliga slut.
  Lars von Trier gör förstås tvärtom.
  Filmar på video och låter filmen utspelas i ful och fattig småstadsmiljö i 1960-talets USA (egentligen Trollhättan med omnejd).
  Låter Björk – en av rockens gnälligaste röster och mest överskattade kompositörer – spela huvudrollen och göra musiken.
  Och hennes rollfigur Selma, tjeckisk invandrare och fabriksarbeterska, hamnar i trubbel och riskerar att bli hängd för mord.
  Det märkligaste av allt är att det ändå fungerar.
  Kanske för att musikalformatet, det faktum att rollfigurerna då och då brister ut i sång, gör att man lättare accepterar sådant som att huvudpersonerna är ganska grovt tillyxade, som att de medvetet tillåts vara överdrivna klichéer. Det gäller samtliga personer i Selmas närhet: Catherine Deneuves väninna, David Morses polis, Peter Stormares kufiska beundrare, hopplöst och olyckligt förälskad i Selma.
  Det kanske också fungerar för att Björks musik är ungefär lika ”ful” som den miljö där filmen utspelas. Få minnesvärda melodier, egentligen, men de fungerar utmärkt i sammanhanget.
  Musiknumren kommer oftast in då Selma drömmer sig bort från verkligheten, då flyr hon in i fantasins värld.
  Annars har filmen uppenbara likheter med ”Breaking the waves” (1996).
  Selma är precis som Emily Watsons Bess en kvinna som är beredd att offra allt, inklusive sitt eget liv, i det här fallet för att bekosta en ögonoperation åt sin son som lider av samma obotliga sjukdom som gör att Selma själv är på väg att bli blind.
  Sentimentalitet är svårt att tygla på film, men precis som i ”Breaking the waves” balanserar von Trier hela tiden precis på rätt sida av gränsen till att det bara blir för mycket.
  Björks totala närvaro i huvudrollen, en bra och gripande historia och en ohyggligt stark slutscen, gör att man har överseende med svagheterna – von Triers ibland lite orytmiska musikalnummer och att filmen är lite för lång.
Jan-Olov Andersson
2000-09-08