Tillsammans
Svensk komedi av Lukas Moodysson med Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Shanti Roney med flera.
Debutfilmen ”Fucking Åmål” gav omedelbart Lukas Moodysson en plats i svensk filmhistoria.
Uppföljaren handlar om ett proggkollektiv i Stockholm 1975.
Filmen är mer ett antal personporträtt än en historia. Upptakten är att en kvinna, Elisabeth (Lisa Lindgren), blir misshandlad av sin man (Michael Nyqvist) och flyr med barnen till det kollektiv där brorsan Göran (Gustav Hammarsten) bor.
Kollektivets mer än tio huvudpersoner har möjligen varit några för många för Moodysson. Personporträtten är inte alltid lika knivskarpa som i ”Fucking Åmål”. Några rollfigurer känns lite lämnade i sticket. Kollektivets charmknutte (Ola Norell) genomgår en totalt obegriplig sexuell förvandling. Olle Sarris bokstavstrogna kommunist (han pratar hellre politik än har sex) känns inte trovärdig. Men värst råkar Shanti Roney ut. Det är möjligen mina fördomar som spökar när jag tycker att han, inte minst med den rösten, inte fungerar som bög. Men han har dessutom fått en så gräslig frisyr att man aldrig ser rollfiguren Klas, bara Shanti Roney i peruk.
Trots bristerna, förtjänar filmen ett högt betyg.
Det finns som helhet en äkthet i replikerna, handlingarna och spelet. Lindgren, Nyqvist, Hammarsten (imponerar enormt i en svår och lågmäld roll!), Anja Lundqvist, Jessica Liedberg och samtliga barnskådespelare är alla mycket bra.
Man har tagit vara på den tacksamma miljön. Carl Johan De Geer (scenografi) och Mette Möller (kläder) frossar skickligt i 1970-talsnostalgi. De ruggiga frisyrerna och skäggen, musiken, de naiva vänsterpolitiska idéerna, den sexuella friheten, rädslan för allt ”kommersiellt” (från tv till Coca-Cola), bråken om vem som ska diska, barnen som leker tortyr med Pinochet som skurk... Moodysson plockar många (om än lättköpta) poänger i människornas samvaro med varandra.
Filmen har en allvarlig underton, då Moodysson så klart tar ställning för barnen. Enligt honom sträckte sig 1970-talsproggarnas solidaritet möjligen ända till tredje världen, men inte till de egna barnen! I ”Tillsammans” far de illa, i många starka, omskakande och gripande scener.
Och ändå är ”Tillsammans”, faktiskt, en film som är väldigt rolig mest hela tiden.
Fast för en och annan proggförälder lär nog skratten fastna i halsen... Jan-Olov Andersson
2000-08-25