Mumien

Håller popcornen varma och humöret uppe.


Amerikansk äventyrsfilm i regi av Stephen Sommers med bl a Brendan Fraser, Rachel Weisz, John Hannah och Arnold Vosloo.
  
  Ett matiniäventyr som har mer gemensamt med Indiana Jones-filmerna än den skräckis som är förlagan.
  Utgrävningarna kring Egyptens pyramider i början av 1900-talet gav upphov till många legender och spökhistorier och det har varit en stadig ström av biomumier sedan Boris Karloff spelade prästen Imhotep 1932.
  I inledningen döms han här till evig förbannelse för att han älskat med faraos fru. Han blir inlåst någonstans mellan livet och döden, men kommer ut om någon öppnar fel kista.
  Gissa om någon gör det.
  Problemet med många filmmumier är bandagen. Det blir inte mycket till ansikte och personlighet. Men den här mumien träder fram på ett annat sätt, tack vare dels spännande specialeffekter, dels skådespelaren Arnold Vosloo som ger ett vemodigt drag åt skurken. Som mer är ett offer för blind kärlek än någon sorts koncentrerad ondska.
  Hjälten är en orakad slusk av den vanliga sorten (Harrison Ford som Indiana Jones eller Michael Douglas i Den vilda jakten på stenen). Han spelas av Brendan Fraser, som efter ett antal halvkorkade komedier fått visa ett nytt register. Hjältinnan, den obligatoriska experten på arkeologi och utdöda språk, görs av Rachel Weisz och hennes bror, den obligatoriska komiska figuren, av John Hannah (Fyra bröllop och Sliding doors).
  Mumien innehåller äventyrsfilmens alla vanliga byggstenar och typer. Inklusive den amerikanska nonchalansen för främmande kulturer. Men den är också gjord med en humor och distans som håller popcornen varma och humöret gott.
  Effekterna ger några minnesvärda scener.
  Juli brukade vara säsong för James Bond-filmer. Mumien är fullgod ersättning.
Jens Peterson
1999-07-09