Tunna röda linjen
Amerikansk krigsfilm i regi av Terrence Malick, med bl a Sean Penn, Jim Caviezel, Nick Nolte, John Cusack, Elias Koteas och Ben Chaplin.
När Terrence Malick åter regisserar efter 20 års uppehåll är det med samma drömmande poetiska bildspråk som i ”Badlands” (1973) och ”Himmelska dagar” (1978). ”Den tunna röda linjen”, efter James Jones självupplevda roman, skildrar ett amerikanskt kompani som anfaller japanerna på Guadalcanal, och i gripande bilder fångas skräcken och förvirringen, utsattheten och banden som får männen att växa samman.
När filmen fungerar är den en stark upplevelse. Men den har också sina svackor och svagheter, och är väldigt lång.
Några saker bryter illusionen. Det är alltid tveksamt att använda väldigt kända skådespelare i väldigt små roller. Ted Danson stack ut som en udda figur under sin korta stund i ”Rädda menige Ryan”, George Clooney och John Travolta hamnar lika fel här i sina minutlånga inhopp.
Däremot är både Sean Penn och Nick Nolte utmärkta och hinner mejsla fram övertygande porträtt av soldater i olika rang.
Noltes figur är central, ett befäl som väntat hela sitt liv på ett krig och stora strider och är beredd att offra hur många män som helst för att nå sina egna mål.
Filmberättandet är originellt. Malick bryter medvetet mot flera grundregler. Han inleder en scen i en sorts ljus, och avslutar den i ett annat. Det är upphackat och gåtfullt, som den sortens dikter där raderna slängs in på måfå. Sex olika berättarröster låter oss höra soldaternas tankar.Kombinerat med helt raka stridsscener. Bullrande, brutala, blodiga. Det är kaos, på samma sätt som i inledningen av ”Rädda menige Ryan” men utan samma tydliga idé.Malick går mer på sina känslor än på intellekt. Ibland fungerar det utmärkt, ibland känns det som om han inte riktigt vet vad han gör men hoppas det ska bli rätt.
”Den tunna röda linjen” skildrar mänsklig förvirring. Det är också en rätt förvirrad film, en känsla av mardröm och hallucination. Jens Peterson
1999-02-19