Under solen

Svenskt drama av Colin Nutley, med Rolf Lassgård, Helena Bergström, Johan Widerberg m fl.


Svenska landsbygden. 1956. På en halvt förfallen bondgård bor 40-årige lantbrukaren Olof (Rolf Lassgård) ensam med sina djur sedan mamman dog nio år tidigare. Fortfarande oskuld söker han nu en kvinna via annons, under täckmanteln att hon ska vara hans hushållerska.
  34-åriga Ellen (Helena Bergström) svarar. Blond och vacker med en bakgrund hon är mycket tystlåten om.
  Det dröjer inte länge förrän Olofs känslor för Ellen börjar förstöra den udda vänskap som finns mellan Olof och Erik (Johan Widerberg). En 27-åring som varit på sjön, kör vräkig amerikanare, skryter om sina hundratals brudar, och som har lånat pengar av Olof för tveksamma affärer.
  Vi som har vuxit upp på landet känner oss omedelbart hemma i Colin Nutleys drama om vänskap, kärlek och lojalitet.
  För även om 1950-talets Sverige kanske inte var fullt så vackert, som i fotografen Jens Fischers bilder, vill vi gärna minnas det så. Och Olof är som den slags medelbonde man skulle ha fått fram om man hade kört alla den tidens svenska bönder i en mixer. Lassgård är en stor skådespelare, som här spelar med små medel. En sorgsen blick. En mumlande tveksam replik. Han förkroppsligar den blyge Olof på ett lågmält, men mästerligt, sätt.
  Filmens tempo verkar anpassat efter den tid och miljö den utspelas i. En långsam berättarrytm som passar historien. Två timmar och tio minuter känns, faktiskt, aldrig särskilt långt. Men visst skulle tiden ha kunnat användas lite annorlunda. Till exempel till tio, femton minuters återblickar på vad som tidigare har hänt Ellen och Erik. Både Helena Bergström och Johan Widerberg är bra. Men deras sätt att spela sina rollfigurer - hon hemlighetsfull och förtegen, han kaxig - hade bottnat bättre om vi hade fått lite mer bakgrund. Eller om Eriks lite märkliga förhållande med flickvännen Lena (Linda Ulvaeus) hade fått några scener till.
  "Under solen" är en bra film - som hade blivit ännu bättre om hela filmen hade haft samma intensitet som under den sista halvtimmen, när människornas relationer ställs på sin spets.
Jan-Olov Andersson
1998-12-25