Svart katt, vit katt
Komiskt drama i regi av Emir Kusturica, med bl a Severdzan Bajram, Florijan Ajdini och Branka Katic.
Första gången jag såg den här filmen hade jag ett viktigt möte så jag borde gå innan den var slut.
Men jag kunde inte. Strunt i mötet, måste fortsätta se.
"Svart katt, vit katt" påminner om "Zigenarnas tid"; samma brokiga, burleska, berusade bombardemang av bilder man aldrig sett och aldrig kommer att få se någon annanstans. Till skillnad från Kusturicas tidigare mästerverk är det här mest en rolig film.
Tror jag.
Det är förvisso synd om de här människorna, men inte lika svart som för barnen i "Zigenarnas tid".
Kusturica har en egen sorts värme, ett eget öga för konstiga detaljer och absurda mänskliga missgrepp. Finns det något att anmärka är det att han lånar från sig själv, har gjort ett varumärke av sin originalitet.
Vad handlar den om?
Livet långt ute på landet i östeuropa, knutet till floden Donau som flyter förbi och järnvägen som far förbi, gränser mellan länder. Här finns unge Zare som nog skulle kunna ha det hyfsat om inte hans pappa var en sådan odugling. Fadern ska göra lönande olagliga affärer och tror han är smart men blir hela tiden lurad. En lokal skurk tvingar honom att gifta bort sonen.
Här finns ett generöst galleri av färgstarka personer och bisarra scener. Sakta gräver sig Kusturica ner i myllret av människor som försöker tjäna lite snabba pengar eller hitta någon att gifta sig med eller någon att gifta bort. Så småningom klarnar berättelsen, men komplikationerna fortsätter ända in till finalen.
Här ligger lik på is medan ett bröllop förbereds. Här hänger en orkester i trädet. Här finns mycket riktigt två katter av olika färg, och tolkningen av deras uppdykande då och då kan säkert orsaka många långa kafésamtal.
Man sitter med gapande mun. Man skrattar och lider.
En film som absolut inte nöjer sig med svart och vitt. Kusturica målar med palettens alla färger och har gjort en mustig skröna som är en fest för ögonen.
Filmer som "Svart katt, vit katt" får oss att älska att gå på bio Jens Peterson
1998-12-18