Fear and loathing in Las Vegas
Amerikanskt drama av Terry Gilliam, med Johnny Depp, Benicio Del Toro m fl.
Tänk dig att det är årets fest. Hundratals människor. Vin, kvinnor & sång. Då säger chefen: Sorry, du ska jobba över i kväll.
Efter midnatt stressar du ändå dit. Alla är kanon. Du är nykter och har därför inte den där naturliga smidigheten i kroppen som gör att du undviker brännmärken på kavajärmarna eller att folk spiller öl på dig. Och flirtar någon, tycker du bara det är pinsamt med fulla människor. Du känner dig utanför. Och uttråkad. Ungefär så känns det att se filmversionen av Hunter S Thompsons kultroman.
Journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) och hans lönnfeta advokat Dr Gonzo (Benicio Del Toro) åker till Las Vegas för att bevaka en motorcykeltävling.
Men det blir inte mycket journalistik, i stället ägnar de sig mest åt att kröka, knarka och förolämpa alla människor de möter.
En stor del av filmen utspelas i den allt mer sunkiga hotellsvit där de bor.
Depp spelar Thompsons alter ego med flintskalleperuk och en ständigt brinnande cigarett i mungipan. Det gör det svårt att höra vad han säger. Kanske är det därför en stor del av filmens dialog är Depps berättarröst, med ord hämtade direkt ur boken.
Det är - faktiskt - det bästa i hela filmen. För Thompson kunde, i sina nyktra stunder, få till det vid skrivmaskinen. Hans stilbildande "gonzo-journalistik" var ofta outhärdligt självupptagen, men innehöll också ibland fullkomligt briljanta obversationer.
Normalt begåvade Terry Gilliam har åstadkommit några kul hallucinationsscener. Men annars är det är en pina att se Depp och Del Toro röka, kröka och knarka ned sig i drygt ett par timmar.
Det hjälper föga att Cameron Diaz, Christina Ricci, Ellen Barkin, Tobey Maguire med flera skådisar dyker upp i gästroller.
Det här är en film där man känner sig utanför. Och uttråkad. Jan-Olov Andersson
1998-12-04