Änglarnas stad
Amerikansk kärlekshistoria av Brad Silberling, med Nicolas Cage, Meg Ryan, Andre Braugher, Dennis Franz, Colm Feore m fl.
Los Angeles. Änglarnas stad.
Där bor och jobbar den ständigt stressade hjärtkirurgen Maggie Rice (Meg Ryan). En framgångsrik karriärkvinna med halvlyckat kärleksliv. När en av hennes patienter dör på operationsbordet, finns där en vakande ängel (Nicolas Cage) som tröstar henne.
Ängeln, Seth, har länge undrat hur det känns att vara mänsklig, att ha en kropp, att uppleva känslan av att få röra vid en människa. Nu håller han på att bli kär och funderar på att bli en alldeles vanlig människa
”Änglarnas stad” är en kärlekshistoria där förnuftet, det rationella tänkandet, möter det okända, det övernaturliga.
Det är också en USA-version av Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988), en film som jag till skillnad från många andra tycker är pretentiös, pratig och långtråkig.
Även de som gillar Wenders film bör dock kunna se den här med rätt öppna ögon. För likheterna är få. Egentligen bara grunden (en ängel som vill bli människa) och de återkommande bilderna med änglar som ser ner över sin stad.
I fel händer hade detta kunnat bli en film fylld av flummig new age-spiritualism. I stället blev det en söt, ibland på gränsen till för söt, kärlekshistoria.
Fast jag köper den.
För att jag såg filmen när jag var på rätt romantiskt humör. För att Cage och Ryan är så övertygande. För att tuffa tv-poliserna Dennis Franz och Andre Braugher är med i färgstarka biroller. För ett sensationellt bra musikval (U2, Alanis Morisette, Peter Gabriel, Sarah McLachlan). Och för de snygga bilderna, här är änglarnas utseende och perspektiv mer konsekvent genomfört än i Wenders film.
Sådär från ovan är dessutom Los Angeles bra mycket snyggare än Berlin.
Jan-Olov Andersson
1998-06-23