Premiärer 2 maj 1997

• Lita på mr Reliable
• Evil Ed
• Jedins återkomst

Lita på mr Reliable

Man känner hettan. Det är Australien den hetaste tiden på året.
Man känner tiden. Det är 60-tal, Vietnamkrig, studentbråk och poliser som anklagas för att vara för våldsamma.
I bakgrunden spelas hits som "Summer in the city", "Itchycoo park" och "With a little help from my friends". Ut ur fängelset kommer Wally Mellish (Colin Friels), en egentligen rätt hygglig slarver och bråkstake, men ökänd i hemkvarteren i Sydney.
Men ensamstående mamman Beryl Muddle (Jaqueline McKenzie) faller för honom, och är beredd att chansa mot omgivningens protester.
Men så kommer några poliser på besök en natt, och ur en bagatell växer ett gisslandrama fram.
Det är en tragikomisk historia. Regissören Nadia Tass ("Malcolm", "Rena rama turen") siktar in sig på humorn, och det blir en mycket dråplig iakttagelse av polisen, massmedia och den förvirrade Wally.
Titeln är naturligtvis ironisk.
Men det känns också att i botten finns ett allvar som filmen inte riktigt når. Så himla hyggligt och kul och oskuldsfullt var det kanske inte i verkligheten - det här är en sann historia.
Men en sevärd film är det.
Jens Peterson

Och George Lucas sätter punkt för sin "Stjärnornas krig"-saga för den här gången.
Den avslutande delen knyter ihop trådarna, reder ut släktbanden och ger världen de onödigt gulliga ewokerna.
I den nya versionen gör den också reklam för de kommande filmerna. I finalscenen får vi en glimt av staden Coruscant, som spelar en större roll i de tre filmer som ska vara färdiga runt millennium-skiftet. George Lucas är duktig på marknadsföring.
Annars är förändringarna få i "Jedins återkomst" jämfört med den första bioversionen. Det finns nya varelser vid festandet i Jabbas palats, och man får se lite mer av Sarlacc, monstret i hålet i marken som de ska slänga ner hjältarna till.
Underhållande, med specialeffekter, lite kärlek, lite psykologi och en uppgörelse mellan gott och ont.
"Stjärnornas krig" började som en lättsam underhållning till gamla tiders matinefilmer, men har växt till ett alldeles eget fenomen. Roligast för fansen idag är väl att man för en gångs skull kan se alla tre filmerna på bio samma dag med lite pusslande.
Jens Peterson

B-skräckisar hör inte till vardagsmaten på biograferna, allra minst svenska sådana.
Det ligger ofta mycket blod, svett & tårar bakom sådana filmer. Och entusiasmen i det här egenhändigt finansierade projektet går inte att ta miste på. Inte heller att filmmakarna kan sin skräck- och splatterfilmshistoria och lånar friskt både här och där när det gäller scener, kameravinklar och repliker.
Men... hur positiv jag än vill vara, går det inte när filmen har en så larvig historia, trögt tempo och stundtals amatörmässigt skådespeleri. Blandningen av skräckfilm, hyllning och parodi på samma genre, gör dessutom att det blir lite varken eller; inte otäckt, inte särskilt roligt.
Att diverse hel- och halvkändisar som Gert Fylking, Cecilia Ljung, Dan Malmer, Kim Sulocki, Estelle Milburne, Therèse Malmer, Kelly Tainton gästspelar i småroller, räddar ju knappast heller en hel film.
Johan Rudebeck spelar Edward, en filmklippare som förpassas till ett filmbolags avdelning för vålds- och sexfilmer. Jobbet med att klippa dessa filmer förändrar honom. Han börjar se monster i kylskåpet, höra konstiga röster, till sist blir han lika galen som mördarna i de filmer han kört i klippbordet. Ett bud (Per Löfberg) som levererar filmerna till honom, blir den som försöker stoppa hans framfart...
Det är mycket avhuggna och avskjutna armar och huvuden, blodet sprutar litervis, men det är mer roligt än skrämmande, särskilt om man gillar genren.
Problemet är att den lilla handling som finns enbart verkar ihoptänkt som en ursäkt, som något som leder fram till fler splatterscener. De är dock oftast mycket skickligt gjorda, det ska Göran Lundström och Kaj Steveman har beröm för.
Jan-Olov Andersson

Tillbaka till filmsidan

Tillbaka till Puls