Jag vill vare sig skrika, krossa fönsterrutor eller krama någon. Faktum är att Fall Out Boy gör mig helt nollställd. Kall. Likgiltig.
Det här är softcore helt enligt mallen; med melodier mjuka nog att luta huvudet mot och gitarrer som river sådär lagom. Framförandet är i och för sig knappast oävet och några refränger fungerar. Synd då att dessa kvaliteter drunknar i meningslösheterna.
Bästa spår: ”Thanks for the memories”.