
Det låter Pugh om
Pugh igen. Efter flera ljumma soloplattor, det mer än lovligt gubbmysiga
Grymlings-projektet och ett 90-tal med karriären på sparlåga är
Torbjörn Pugh
Rogefeldt het igen.
Skivbolaget har åter öppnat plånboken för en av sina verkligt klassiska akter, mannen som var först med rock på svenska på albumet (Ja dä ä dä!) 1969 och gjorde en av den inhemska rockhistoriens låtstarkaste och mest personliga plattor med Bolla & rulla 1974. Och med hjälp av unge producenten
Johan Lindström och tunga gäster som
Thåström,
Per Gessle (på tramporgel!) och gitarristerna
Johnny och
Conny från
Bob Hund känns Pugh åter plötsligt både kul och angelägen att lyssna på.
Lindström, stort fan av Pughs 70-talsproduktion, har försökt hitta tillbaka till de plattornas synnerligen levande, lite sliriga och oputsade ljud och lyckas riktigt bra, utan att för den skull ge plattan retrokänsla. Det kränger fint om nummer som hetsiga Jeans och läder och blåtonade
Woody Guthrie-tolkningen Vår kommunale man.
Texterna, rakare och mindre ordjonglerande än förr, präglas av ett slags lantligt reflekterande som kan gränsa till det gnälliga men oftare känns befriande vasst och klarsynt, inte minst i USA-attacken Storebror.
Låtarna är skrivna under en lång tidsperiod och somligt låter dessvärre mindre fräscht än annat.
Men Pugh gör alldeles rätt när han betraktar plattan som en nystart.
För Maraton visar tydligt att denne 52-åring har långt kvar till upploppet.
Håkan Steen