Fredag 13 mars 1998

Rebecka Törnqvist vid Sandhammaren på Österlen, där hennes skrivarstuga ligger. Rebecka Törnqvist om skrivkrampen som var nära att sätta stopp för hennes karriär ÖSTERLEN. För lite drygt ett år sedan tog det slut, hon hade inga toner och ord kvar. Rebecka Törnqvist upptäckte att hon inte längre kunde skriva musik. - Det var fruktansvärt. Jag talade om för skivbolaget att det inte skulle bli någon mer skiva. Att de inte kunde räkna med mig.   Havet kastar sig in över bränningarna mot en till synes oändlig sandstrand. Det dånar. I sanden står hon, vinden leker med hennes hår. Rufsar.   Hon står där ensam. Leende. Det är vackert.   - Det är så mycket himmel här. Det är som om landskapet vore nedsänkt på något sätt, säger hon och det riktigt lyser om hennes blå ögon.   Vi befinner oss på Sandhammaren på Österlen, inte långt från den plats där bilskolläraren Egon Malm från Tomelilla tog henne i örat under en körlektion och utbrast:   - Släpp kopplingen grebba!   Egons handgripliga tillrättavisning bar frukt, han lyckades med det ingen annan tidigare klarat av, han lärde Rebecka Törnqvist köra bil.   Vi är några minuters bilresa från hennes skrivarstuga, det lilla huset med den lilla trädgården där hon gömmer sig för att skapa. För att skriva ny musik.   Rebecka Törnqvist berättar:   - Jag ville hitta något som var så långt från Stockholm som möjligt. Dels för att det ger arbetsro. När jag skriver går jag in i en hypersensitivitet där allt blir störande, att gå till konsum kan vara som ett maraton (skratt!). Det beror ju på att jag verkligen sitter och lyssnar inåt, letar. Då blir plötsligt småsaker utifrån väldigt omtumlande. När var det du införskaffade huset?   -1994 köpte jag huset. Men jag har ingen anknytning hit sedan tidigare. Jag ville ha ett ställe som var litet och anspråklöst. Bord, stereo, piano, böcker, soffa och säng. Det brukar ta några dagar, sedan kommer lugnet. Jag ser hur den där gröna stapeln som visar volymen på tv:n blir mindre och mindre. Då kommer en koncentration. Du upplevde nyligen alla låtskrivares skräck, skrivkrampen. När det tar stopp...   - Det var 1996. Jag hade turnerat mycket, gjort intervjuer för att marknadsföra skivan, rest runt i Europa... Och det kändes väldigt märkligt att stå i ett spanskt ungdomsprogram och sjunga singback med en massa dansande spanska tonåringar. Jag blev helt enkelt utmattad av alltihop. Och efter sommarturnén kom det... Vad hände?   - Jag satte mig ner och försökte skriva, men det gick inte. Det gick flera månader och det var tvärt moltyst. Det var fruktansvärt... fruktansvärt. Det är ju det som är mardrömmen, dagen då orden och tonerna tar slut. Man kan ju aldrig vara säker på att det återkommer. Hur reagerade du då?   - Jag försökte tänka ”jaha, nu är hon så'n där igen”, iställer för ”jaha, nu får jag omskola mig”. Fast... Jag ringde faktiskt till skivbolaget och sa ”nu blir det inga fler skivor, ni kan inte räkna med mig”. Då svarade dom ”jojo, vi tror att du behöver ha lite ledigt”. Vad gjorde du konkret för att komma bort från krampandet?   - Jag åkte till Indien och reste runt i fem veckor i början av 1997. Det är något speciellt med Indien. Det är långt borta, exotiskt, men det är också en väldigt sofistikerad kultur. Religionen är väldigt nära. Döden likaså. Det ger en speciell stämning. Och det löste upp knuten?   - Ja, när jag satt och skakade på någon buss där, i bergen, och var nerspydd av åksjuka ungar som försökte spy ut genom fönstren, då kände jag plötsligt... hörde jag att det började komma melodier igen. Jag började gnola lite. Sedan när jag kom hem sa det bara ”pang”. Så det där gamla om att man behöver ”luftombyte” stämmer nog. Det faktum att du delvis växte upp i Afrika mellan det att du var fem och elva år måste ha påverkat dig, gett dig ett annat perspektiv på världen.   - Nja. Det var så skyddat. Min pappa jobbade där för Sida och vi bodde på universitetsområdet. Möjligtvis i så motto att man väldigt tidigt in ser att man är privilegierad, att inte alla har det lika bra. Jag var tillbaka i Östafrika nu i julas, i Tanzania, för första gången sedan jag var tolv år. Jag hälsade på min pappa som jobbar där nu och jag hade byggt upp en förväntan att det skulle bli en chockartad återkomst till Afrika, att det skulle komma upp minnen och bilder ur mitt undermdevetna. Men det var mer bara välbekant. ”Jag har gjort mitt bästa för att förstöra mitt hår” Läs fortsättningen på intervjun