Varsågoda, kriget är serverat

”Få av oss”, skrev dramatikern Arthur Miller, ”kan med jämnmod ge upp vår tro på att samhället på ett eller annat sätt är förnuftigt inrättat. Tanken att staten har blivit vansinnig och straffar oskyldiga människor är outhärdlig. Därför måste vi inom oss förneka alla bevis för den saken.”
  Häromdagen förklarade Robin Cook, den brittiske utrikesministern, att Storbritannien ”går i täten i ansträngningarna för att hjälpa det irakiska folket” och att det ”inte är FN som svälter ut irakierna... Det finns inga sanktioner mot import av mat och medicin”. Sanningen är en helt annan. Samtidigt som USA:s och Storbritanniens regeringar nu förbereder bombningar av Irak förvägrar de det irakiska folket de mest grundläggande förutsättningarna för överlevnad i såväl krigs- som fredstid.
  Bandage, suturtråd, kompresser, stetoskop, röntgenutrustning, kylutrustning för antibiotika, instrument för blodprovtagning och vattenreningsteknologi, till och med ambulanser, hör till de livsviktiga nödvändigheter som är belagda med importförbud enligt FN:s sanktionspolitik, som utformats och genomdrivits av Washington, med benäget bistånd från det brittiska utrikesministeriet, i synnerhet under Tony Blairs New Labour.
  Före kriget i Persiska viken var den irakiska ekonomin, som ett resultat av landets oljetillgångar, i stort sett uppbyggd av och helt beroende av västvärlden. Importen motsvarade 70 procent av Iraks grundläggande behov. Sedan sanktionerna infördes 1991 har stora delar av jordbruket kollapsat, till följd av att gödsel är belagt med importförbud. Även bekämpningsmedel, ris och barnmat är förbjudna, liksom barnkläder, sanitetshanddukar, skolböcker, papper, pennor, skosnören. Dolt bakom den amerikanska och brittiska propaganda som nu söker motivera nya bombningar ligger det faktum att västmakterna i sju års tid har bedrivit ett krig mot civilbefolkningen, i strid med såväl Genèvekonventionen som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Idén med sanktioner var att de skulle utgöra ett alternativ till krig. Irakierna har tvingats utstå bägge delarna. Enligt vad FN:s speciella sändebud rapporterade 1991 är Irak nu ”ett land som har bombats tillbaka till ett förindustriellt stadium för lång tid framåt”. I material som lämnades till det brittiska parlamentets utrikesutskott rapporterade de främsta internationella hjälporganisationerna att USA:s och Storbitanniens bombningar 1991 ”till stor del hade förstört” Iraks hela infrastruktur på områden som elektricitets- och vattenförsörjning, avloppssystem, kommunikationer, sjukvård, jordbruk och industri, vilket resulterade i ”förhållanden som orsakar svält och epidemier”.
  För tre år sedan rapporterade FN:s jordbruksorgan FAO att de allierades bombningar 1991, i kombination med följderna av sanktionspolitiken, hade orsakat mer än 560 000 barns död i Irak. Världshälsoorganisationen WHO bekräftade denna siffra, vilken nu betraktas som föråldrad. Enligt det irakiska hälsoministeriets statistik har 1 211 285 barn dött till följd av embargot mellan augusti 1990 och augusti 1997.
  I ett brev till FN:s säkerhetsråd skrev Ramsey Clark, en f d amerikansk justitieminister som har lett en undersökningskommission i Irak sedan 1991, att de flesta dödsfallen beror på ”proteinbrist, undernäring och utmärgling, vilket har drabbat 12 procent av barnen, hämmad kroppslig utveckling, som 28 procent lider av, diarréer och uttorkning på grund av dåligt vatten och bristfällig mat... vanliga sjukdomar som skulle kunna stoppas med vaccinationer, och epidemier. Ingen död är grymmare än den här. Barnens lidande är utdraget, hjälplöst, i avsaknad av enkel medicinsk behandling och smärtstillande medel, utan nåd.”
  Detta är det glömda, i stort sett orapporterade massförstörelsevapen som USA och Storbritannien använder mot vanliga irakier medan nya bombningar nu förbereds allt intensivare. Det finns uppenbarligen runtom i västvärlden förbehåll mot att attackera en lamslagen nation, men alla betänkligheter har dränkts i en välbekant retorik om det oundvikliga i det som nu sker; nedräkningsklichéerna från 1991 är tillbaka: ”Tiden rinner ut... alla diplomatiska ansträngningar har visat sig verkningslösa... .”

Än en gång kommer tv-apparaterna att fyllas av kartor och datorgrafik och förföriska bilder av stridsflygplan i gryningsljus. Här serveras vi nu ännu ett mediakrig; och precis som skedde under upptakten till Gulfkriget kan de mänskliga konsekvenserna, blodet och lukten av förkolnade lik, förtigas genom att kriget förklaras vara en skonsam vetenskap; politiker och journalister befrias från moraliska dilemman genom att bomberna beskrivs som ”kirurgiska” och ”smarta”.
  
Återigen är sanningen en helt annan. Under Gulfkriget var mindre än sju procent av de vapen som användes högteknologiska eller ”smarta”. Mer än 88 500 bomber fälldes över Irak - motsvarande sju Hiroshima-bomber. De flesta missade sina mål, vilket orsakade en av de mest omfattande slakterna på civila under det sena 1900-talet. Med några hedervärda undantag har medierna förpassat även dessa fakta till glömska, vilket möjliggör att historien upprepas. Den 21 februari 1991 lovprisade Londontidningen Independent de ”mirakulöst få dödsfallen”. Den kommentaren var inte otypisk.
  ”Likt två sportkommentatorer var [BBC:s] David Bimbleby och korrespondenten David Shukman nästan hänryckta av entusiasm”, konstaterade Greg Philo och Greg McLaughlin i sin granskning av mediernas bevakning av kriget för Glasgow-universitetet. ”De begärde stillbilder och repriser och beskrev 'handlingen' på skärmen med hjälp av datoriserade ljuspennor. 'Det här är det högteknologiska krig som vi har blivit lovade', förklarade Shukman. 'Försvarsindustrin har under en längre tid försökt övertyga alla om att högteknologiska vapen fungerar... Genom att isolera [målet] kan de nu förstöra det utan att orsaka något lidande bland den omgivande civilbefolkningen.'”
  I USA förklarade det kända nyhetsankaret Dan Rather för sin enorma publik: ”Det finns en sak som vi alla kan vara överens om. Det är det hjältemod som visades av de 148 amerikaner som gav sina liv så att friheten skulle kunna bevaras.” I själva verket hade en fjärdedel av dem, liksom av deras omkomna brittiska kollegor, dödats av amerikanska soldater. Vad irakierna beträffar var de icke-människor, precis som de fortfarande är. Tio månader efter den allierade attacken publicerade den väl ansedda, London-baserade Medical Educational Trust en omfattande studie över döda och sårade under kriget. Uppemot en kvarts miljon män, kvinnor och barn dog som ett direkt resultat av den USA-ledda attacken mot Irak. Denna undersökning bekräftade opublicerade, underrättelsebaserade amerikanska och franska uppskattningar om ”mer än 200 000 civila döda”.

I västerländska medier fick detta chockerande avslöjande minimal uppmärksamhet; det ansågs inte nyhetsmässigt vid det laget. Flertalet dödsoffer hade dessutom sannolikt dödats på olagligt sätt: antingen med brittiska och amerikanska vapen som, enligt alla kriterier, måste klassificeras som ”massförstörelsevapen” och vilkas laglighet återstår att pröva enligt Genèvekonventionen; eller till följd av attacker mot civila centra, som t ex brittiska RAF:s anfall mot staden al-Nasirijah; eller under flykt och efter kapitulation.
  Hemligheten med kriget vid Persiska viken är att det inte alls var något krig utan en ensidig slakt. Det fanns ingen skräckinjagande irakisk ”militärmaskin”, som de allierades propaganda och medierna hävdade. Inte ett enda amerikansk pansarfordon träffades av fiendens eld. General Richard Neal, sambandsansvarig under operation ökenstorm, har i efterhand medgett att de flesta irakiska militärfordon attackerades bakifrån.
  Det enda tillfälle då krigets verkliga karaktär avslöjades var under rapporteringen om massakern på hundratals människor som flydde längs Basravägen, något som västerländska reportrar upptäckte av en slump när ”kriget” redan var över. Först påstod Vita huset att de flyende utgjorde en konvoj av ”torterare, våldtäktsmän och plundrare”. Det visade sig emellertid att flera av fordonen var civila, och att de som färdades i dem var utländska gästarbetare som inte kunnat ta sig ut ur Kuwait.
  BBC:s korrespondent Kate Adie var där. Hon rapporterade att ”de som kämpade och dog för Irak här visade sig komma från de norra delarna av landet, från minoritetsgrupper som förtrycks av Saddam Hussein - kurder och turkar”. Detta var sannolikt den mest avslöjande nyheten under hela kriget; men eftersom den inte sattes in i ett förklarande sammanhang blev den nästan helt meningslös. Massakern i Basra - ”en prickskytteövning”, som piloterna kallade den - drabbade huvudsakligen tvångsinkallade soldater från de minoritetsfolk som Saddam Hussein förtrycker och som är diktatorns svurna motståndare - just de folkgrupper som president George Bush och premiärminister John Major uppmanade att ”fatta mod” och ”göra revolt”.

Basra var bara en av många massakrer som aldrig rapporterades. Journalisterna som vallades runt av de militära myndigheterna i Saudiarabien var lyckligt okunniga om att amerikanska bulldozers, under de två sista dagarna före eldupphöret, hänsynslöst användes för att nattetid begrava irakiska soldater, inklusive sårade, levande i deras skyttegravar. Sex månader senare avslöjade tidningen New York Newsday att tre brigader ur USA:s första infanteridivision ”använde snöplogar monterade på tanks för att begrava tusentals irakiska soldater - varav flera fortfarande var vid liv - längs flera kilometer långa skyttegravar”. En av brigadernas officerare, överste Anthony Moreno, sade: ”Så vitt jag vet kan vi ha dödat tusentals.” Samma fordon användes senare för att dumpa döda i grävda massgravar. Det fanns ingen respekt för de dödas identitet eller deras familjers rätt att få veta sanningen och därmed kunna sörja. Som en av general Schwarzkopfs högsta officerare skröt: fastän ”varje skruvmejsel räknades” fanns inte ens någon strategi för att räkna fiendens döda.
  Kontrollen av journalisterna och styrningen av nyhetsflödet var de allierades största framgång. Vid presskonferenserna rapporterades de allierades påstående att de successivt ”slog ut” Iraks scudmissilsanläggningar som fakta. Men inga sådana anläggningar förstördes. Så förförda var vissa journalister av de nya vapnens till synes fantastiska prestationer - som de framstod på militärens videoupptagningar - att få av dem begärde att få se de oklippta banden, vilket skulle ha gett dem möjlighet att se något av vad som verkligen hände.
  Inte heller i dag ställs de viktiga frågorna. Den 2 februari avslöjade New York Newsday - en tidning som bättre än någon annan rapporterat de militära hemligheterna under kriget i Persiska viken - att president Clinton har skrivit under ett direktiv som auktoriserar insättande av taktiska kärnvapen under vissa villkor. Det är väl känt att USA:s militär har datorsimulerat användning av en kärnvapenbomb, B61-11, som ska kunna penetrera Iraks djupast liggande bunkrar. ”Vi går i täten”, skrev Robin Cook, arkitekten bakom Storbritanniens nya, etiska utrikespolitik, ”i ansträngningarna att hjälpa det irakiska folket.”

John Pilger
Översättning: Tor Wennerberg