Måndag 2 februari 1998

Vi vet vilka som tar över om välfärden skrotas

JAN MYRDAL om en möjlig och otäck framtid

Nu skall det upplysas om nazism och folkmord i skolorna. Artiklar, skrifter och på TV rörliga bilder. På så sätt skall den unga generationen ges demokratiskt sinnelag och vi alla i Europa undgå att nazismen går i repris.
  Vem kan ha något däremot?
  Välment tycks det vara. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Det officiella Sverige, det officiella Europa med för den delen, uppträder i detta som om de inte insett vad som skedde här i vår världsdel för sextiotalet år sedan.
  Det kan inte bara bero på att de är alltför unga för att ha varit med. De tycks inte ens läst in sig i historien.
  Dock, hade de tillhört min generation - och den miljö i vilken jag växte upp - hade de tvungits diskutera också med intellektuellt skolade och verkliga statsbärande tyska nazister; fått ta ställning till vad de sade och gjorde.
  Det den nazistiska tyska statsledningen då kring 1941 började genomföra när det gällde den ekonomiska planeringen i storområdet Europa, deras Nya Europa var - i stort som i detalj - föregångaren till EU.
  Det är inte att undra på. Den ekonomiska organisation de nazistiska tyska ekonomerna och industrimännen förespråkade motsvarade det stora kapitalets intresse. De fick också ett liknande stöd av lokala - t.ex. franska eller danska - näringslivsföreträdare för dessa planer som EU fått för sina nu.

I ord och tankar fullföljde dessa nazister i sitt ”Nya Europa” den kristligt och socialt inspirerade tyske imperialisten Friedrich Naumanns planer från 1915 i boken Mitteleuropa. Det är att märka att det som nu i EU kallas "subsidiaritet" fanns med såväl 1915 som 1941. Att de svenska EU-motståndarna visat så litet intresse för denna kontinuitet har alltid förvånat mig.
Inte heller tycks de nu välmenande politikerna och opinionsbildarna verkligen ha läst det intellektuella nazistiska propagandamaterialet från kriget. Om de gjorde det - t.ex. om Indien och Brittiska imperiet (den planmässigt genomföra Bengalsvälten!), om Förenta staternas politik i Centralamerika, eller om Sovjetunionen - skulle de inse att dess verkan bestod i att den i stort var riktig.
De nazistiska folkmorden var verkliga. Dem kände vi. Den som säger något annat ljuger. Vi som var antinazister var det alltså på goda grunder. Just därför tog vi nazisternas argument på allvar. Den verkliga nazismen kan inte bemötas med hollywoodiserade såpoperor. Hur välmenta de än må vara. Heller inte med deklarationer, förbud och förordningar eller lagtolkning som straffbelägger symboler.

Trots att vi av taktiska skäl då under kriget talade om det tyska folkets motstånd visste vi att Hitler - ända fram till krigsslutet - hade ett i det närmaste totalt stöd av det tyska folket för sin politik. Det var inte folkets motstånd som knäckte Hitler. Det var Röda armeen - luftkriget betydde mindre. Men utgången av kriget var inte givet på förhand. Med en något mindre känslostyrd och tillfällighetsbetonad hitlersk politik, med en rimligare upfattning av sin egen fältherrebegåvning och större tilltro till generalernas yrkeskunnande och om han förmått dra verklig lärdom av det kejserliga Tysklands planerade krigsekonomi under Första världskriget är det troligt att Hitlers Tyskland skulle segrat.
  Men varför hade Hitler folkets stöd?
  Ja, inte var det av mentalistiska skäl. Parader och flaggor och stöveltramp och hojt betyder rätt lite.
  Den som undrar kan i stället gå till läggen och ta fram tidningarna från våren 1935. Den första mars det året kommer Hitler till Saar och i ett massmöte (befrielsemötet kallades det) tackar han Saarinnevånarna för deras trohet och ståndaktighet.
   Där hade den 13 januari 1935 genomförts fria och hemliga val. De ägde rum under fullkomlig internationell kontroll. Var och en över 20 års ålder var röstberättigad. Det fanns 539,541 röästberättigade. Av dessa deltog 528,005 i valet. 98 procent! Av dem röstade 477,119 för Hitler. 90 procent! Av de röstande var c:a 40 procent sådana som i tidigare val röstat på socialdemokrater och kommunister. De visste vad de röstade för. Koncentrationslägren var kända - även om de ännu inte var krigsårens dödsfabriker. Pogromerna mot judar var kända. (Hitler hade dock storstilat lovat att inte ingripa mot Saars judar förrän ett år efter valet.) Terrorn var känd. (Junimorden!)

Saarländarna röstade trots allt detta för Hitler ty han stod för arbete och social trygghet. Han hade inte haft majoriteten med sig vid maktövertagandet - som dock var formellt och parlamentariskt korrekt. Men han fick folkmajoriteten med sig när han avskaffade arbetslösheten (upprustning! och genomförde länge nödvändiga sociala och administrativa reformer. Det hade socialdemokratin inte förmått mot slutet av Weimarrepubliken. Därför förlorade de sitt folkliga stöd, sin politiska legitimitet.
Där avtecknas oss en åter möjlig - och otäck - framtid.
Till detta kommer antisemitismen, folkmordet på judar. Den italienska fascismen var inte antisemitisk. Judeförföljelsen var specifikt för Tyskland. Till det finns det historiska skäl. Liksom andra hitlerska egenheter störde det folkmordet krigsansträngningarna och bidrog så till det tyska nederlaget.

Att judar deporterades och mördades var väl känt. Men något större motstånd fanns inte. Utbombade berlinare placerades i lägenheter som tömdes på judar. Judarna skickades till Auschwitz och de utbombade fick överta såväl linne som tavlor. Morden i öster mot judar och slaver utfördes också med rätt stor entusiasm av helt vanliga soldater. De skrev hem till föräldrar, hustru och vänner om vad de gjorde med judar och andra undermänniskor. (Det har getts ut intressanta samlingar av dessa tyska soldatbrev.) Men detta är inte speciellt tyskt. I princip fungerar det likadant i forna Jugoslavien. Varken kroatiska eller serbiska etniska rensare finner sitt handlande omoraliskt.
Vad blir då min slutsats?

Om det som kallas ”vänster” i Europa fortsätter att blott administrera arbetslöshet, social demontering och etnisk utstämpling då kommer andra krafter att ta över. Ännu kanske lika marginella som NSDAP var några år före maktövertagandet.
Då de etniska motsättningarna i det som kallas det mångkulturella Europa nu växer i fattigdom och elände blir säkerligen också pogromer. Kanske kan de - nog i Tyskland och Frankrike först - åtminstone utvecklas till sådana av kroatiska och serbiska proportioner.

Jan Myrdal

Kulturens web-redaktör: Pelle Andersson