K G Fredriksson
Närvarande tid och förfluten tid är kanske närvarande i kommande tid
En kriminalroman handlar ju nästan alltid
om sökandet efter en identitet. I sin naivaste form kan frågan formuleras som
"Whodunnit?" (Vem gjorde't), medan den i mer sofistikerade psykologiska kriminalromaner
kan anta formen av djuplodande undersökningar av en människas psyke.
Jag vet knappt
någon kriminalförfattare som mer konsekvent än
Så gott
som alla hans romaner förmedlar en stark känsla av att tillvaron flyter, av att inte ens
vår personlighet är något absolut säkert.
Detta aktualiseras i hög grad i den nyutkomna
Tack snälla döden (Carlssons Bokförlag). Men Bolinder förmedlar denna
känsla redan i tidiga romaner som Skulle jag sörja då... (1967) och Högsta rätt
(1970), där han låter historiska gestalter som
På ett sällsamt sätt är också denna intrig i sin tur "dubbelkopierad" med
En detektivroman (1979) handlar
bokstavligen om en flickas sökande efter sin identitet efter en minnesförlust i samband
med en traumatisk händelse; detta händelseförlopp är överlagrat med Alice i Underlandet,
så att alla händelser och gestalter har motsvarigheter i
På
ett annat plan handlar det naturligtvis om Jean Bolinders sökande efter sig själv, ett
sökande som hos honom till exempel tar sig uttryck i att romangestalternas namn ofta är
anagram på Jean Bolinder, t.ex. "Erland Noijbe" eller "Jan Lerbodine", för att inte tala
om hans (anti)hjälte i de tidiga romanerna, Jöran Bundin, delar initialer och delvis
levnadsbana med författaren.
I Bolinders senaste roman Tack snälla döden!
förekommer en advokat Rednilob och en Dan-Eje Rolbin, och även här handlar det om
sökandet efter en identitet.
Romanens titel är ett citat ur Strindbergs lilla pjäs
Kasper Fet-tisdag. En av skådespelarna har schizofrena drag och han tycker sig i en
annan av ensemblems medlemmar se Djävulen; han måste oskadliggöra honom. Samtidigt som
Bolinder mycket fint speglar relationerna inom det säregna slags av mänsklig gemenskap
som ett teatersällskap är: motsättningarna och attraktionerna, kamratandan och
svartsjukan, käbblet och gemenskapen, så skapar han en intensiv spänning kring de båda
huvudkontrahenternas identitet: Vem är Djävulen? Vem är den som skall döda honom?
Skickligt vävs den schizofrenes sjukdomsbild, respektive den förmente Djävulens förmåga
att dupera, ihop med identitetsproblematiken, liksom med rollgestalternas karaktärer.
Denna identitetsproblematik är hos Bolinder också förbunden med ett annat motiv som går
som en röd tråd genom hans författarskaps labyrinter. Det är hans tidsuppfattning. Det
förflutna är nästan alltid närvarande i hans romaner; episoder ur det förflutna och det
närvarande varvas på ett intrikat sätt. Inledningsvis nämndes hans teknik att
dubbelkopiera skeenden från förfluten tid. I Tack snälla döden! spelas det
Fersenska mordet upp på nytt då huvudpersonen i sitt sjuka sinne får en vison av sin
egen död i Fersens gestalt, söndersliten av mobben på Riddarhustorget.
I
Trollsländan (1982) är det händelser från flygningens barndom och
Stockholmolympiadens Maratonlopp som utgör grund för den nutida intrigen. I Tio till,
att följa dig...(1974) är det Stockholmsutställningen 1930, och i fjolårsromanen
Berättelser för Herr Hugo får händelser i en ung kvinnas liv på 30-talet sin
upplösning när hon är en döende kvinna mer än ett halvsekel senare. Vid andra tillfällen
används denna teknik på ett än mer intrikat sätt, som i Fiktionen (1980) där en
och samma kvinna synes bli mördad tre gånger. I andra fall, som när det gällde
liftarflickan i Livet är långt..., är gränsen mellan förfluten och närvande tid,
kanske också kommande tid, helt upplöst, liksom gränsen mellan fantasi och verklighet.
Längst driver Bolinder det kanske i För älskarens och mördarens skull där själva
lösningen av mordgåtan står att finna i relationerna mellan romanens skickligt
sammanvävda tidsplan.
Sättet att använda tidsmotivet i förening med identitetsmotivet är
så konsekvent i Bolinders författarskap att det är svårt att tro att det inte speglar en
livssyn hos författaren, ett sätt att se på historien som ständigt närvarande, ungefär
som den formuleras av
K G Fredriksson