Vilken sida av skärmen står du på?
På konsert med tyska Kraftwerk , datapopens pionjärer: hitparad med Autobahn, Computerlove,Pocketcalculator. Och i låten Robot genomför Kraftwerk den stora ironins triumf: robotar framför musiken så stiltroget att publiken jublar av osäkerhet. Under fyra minuter
tangerar Kraftwerk de fyra modeorden: cyberspace och virtuell verklighet
(VR), icke-linjär termodynamik och fjärrnärvaro. Vid ett annat
konserttillfälle spelar Phil Collins trummor på en scen i USA via satellit från
Australien. Han deltar fjärrartat i konserten, han syns i bild och trummorna låter äkta.
Men han är alltså tusen mil därifrån. Steget ut i skrämmande rymd tar filmen
Gräsklipparmannen - efter Stephen Kings novell - där huvudpersonen,
trädgårdsmästarbiträdet, i en blandning av medicinsk och elektronisk terapi lärs upp till
övermänniska och till slut assimileras av tekniken. Han blir teknik. Och självklart
skenar situationen iväg, den cyberintelligente Gräsklipparmannen börjar pulverisera sin
omgivning, han äter virtuellt, har sex virtuellt och slutar som maktfullkomlig
befälhavare över cyberspace.
Bryter mot lagarna om tid och rum
Sedan några årtionden existerar en konstgjord verklighet
parallellt med den naturliga verklighet där vi sover, äter, arbetar och älskar i kontakt
med markplanet. Om den naturliga verkligheten kan sägas att den är analog och linjär och
tickar framåt i sekunder, medan den virtuella är digital och vertikal och bryter mot
lagarna om tids- och rumssymmetri.
Det blir allt svårare att veta om man står i den ena
världen eller den andra, den konstgjorda, där allt är statt i ständig förvandling: vad
som helst, när som helst, var som helst.
I den konstgjorda världen omsluts användaren av
ljud och ljus och kan tränga in i information som med gammalt bondförnuft förefaller
klart oförnuftig. Utrustning mäter rörelser, temperatur, lukter och spelar upp dem inför
användarens ögon i den konstgjorda världen.
Naturlagarna är satta ur spel. Former och
tingens storlek kan manipuleras efter önskemål.
Med en "VR-strumpa" över kroppen och en
bildmonitor framför vardera ögat ersätts tangentbordet av kroppen.
I framtiden kan man
klä in rummet där användaren befinner sig med sensorer som med ultraljud eller fiberoptik
förmår att mäta rörelserna - och tankeverksamheten. Då behöver användaren inte bära
mätutrustningen.
Målet är en virtuell kropp som smidigt färdas i hårddiskarnas landskap,
en kropp med hörsel, syn och känsel under kontroll - en total synkronisering av den
konstgjorda och naturliga verksamheten. Målet är att hjärnförstärkningen ska göra
människan markant "bättre" och "lyckligare". Involveras även lukt och smak och
balanssinne i VR-tekniken kan, om 10-20 år, flera virtuella kroppar mötas i ett nätverk.
Kan man också simulera ett samlag? Det tror i alla fall pornografins VR-förespråkare. Sex
är en vara som blir alltmer virtualiserad och om uppskattningsvis 30 år har man
kostruerat den första kärleksmaskinen där två kroppar vidrör varandras virtuella hud.
Vad blir nästa pryl på VR-marknaden: bildbanker inopererade i hjärnbarken? Är
människan en maskin, eller har maskinen börjat anta mänskliga beteenden?
En pol av kreativitet och kaos
Till denna pool av kaos lockas konstnärer och tekniker att bryta föråldrade
jämviktsvallar och expandera snabbare. Det är en form av kreativ historielöshet,
och en form av historiefrihet att ta för sig av de bästa bitarna, t ex att låna de
bilder och ljud man behöver i ett speciellt syfte. Kan också tolkas som en ny
konstriktning som förespråkar multimedial frihet.
Inom de kulturella
presentationsformerna kommer virtual reality sannolikt att behålla konstarternas fördelar
och samtidigt tillföra dem något nytt. VR kommer nog alltid att vara en blandning av
filmad/inspelad och simulerad verklighet och det konstnären har att se fram emot är
graden av interaktion verkligheterna emellan.
Flera stora centrum för virtualiseringar är
på gång. Bland annat har musikern Peter Gabriel planerat bygga en Virtual
Reality-Fjärrnärvaro-Nöjespark i Spanien. Företaget VPL i samarbete med Universal
Pictures är i färd med att etablera två liknande parker i Hollywood och i Tokyo. Vid Ars
Electronica-centret i Österrike lägger man upp en virtuell databas för ett elektroniskt
museum i den konstgjorda verkligheten.
På bildkonstens områden har gruppen Art+Com redan
genomfört ett antal installationer där åskådaren kan gå in i konstverket och vara en del
av det. Luftgitarristen Thomas Zimmermann är också dataprogrammerare och konstruerade en
datahandske med vilken han kan spela sina idolers gitarrsolon när han svingar armen.
Först kom cyberpunkaren, ett laglöst barnbarn till Blixt Gordon , och herre över samtliga
datorfiler. Snart kommer cybercowboysen och cybernauterna. Cyberfolket rör sig i mäktiga
kulvertar där "information vill ha sin frihet".
Omställningen för att delta och inte
förkasta VR-tekniken på grund av oinsikt beror säkert både på generationstillhörighet och
grundläggande världsuppfattning. Eftersom snart sagt allt som utgör grunden för mänsklig
kommunikation flyter i den virtuella verkligheten måste användaren ta ställning till en
rad omständigheter - och när jämviktsrubbningen väl har fått fäste sker förloppen rasande
snabbt i en öppen rymd mellan slump och nödvändighet.
- 1) VR bygger sin existens på
skingrade, upplösta strukturer, störning och oordning är en förutsättning
- 2) Ordning
skapas genom fluktuation, icke-linjära och evolutionära förvandlingar.
- 3) Stora och små
enheter vävs samman på ett till synes slumpartat sätt, plötsligt uppstår 50 stämmor från
en simpel sinuston, ett vingslag från en fjäril sätter igång en tornado.
- 4) Enkla
orsakssamband måste överges till förmån för andra.
- 5) Allt är irreversibelt, man kan t ex aldrig stiga ner i samma flod två gånger, något som varit går aldrig att återskapa.
- 6) Hög acceptens för det oförutsägbara.
- 7) Instabilitet istället för jämvikt.
Drömde hela sit liv om en synthesizer
Vi är på väg
in i en andra generations systemtänkande. Runtom oss finns sammanhang och mönster som
bildas, växer, upplöses och övergår i annat. Inom musiken och bildkonsten märks det med
all önskvärd tydlighet.
Tonsättaren Edgar Varese (1883-1965) drömde hela sitt liv om en
synthesizer men hann tyvärr aldrig uppleva en sådan. I brist på musikmaskinen förvandlade
han sig till en del av den musikaliska vibrationen, en svängande molekyl, och skrev
elektronisk orkestermusik utan elektroniska hjälpmedel. Vareses andra dröm var en
storslagen prototyp för en virtuell orkester, Espace, där världens folk i skapande
förening skulle spela tillsammans via satelliter
Synthezisern eller snarare det
moderna samplingsinstrumentet, som tillåter att vilket ljud som helst kan lagras och
modifieras och därefter göras spelbart på ett klaviatur, är i sin konception ett
VR-instrument. Synten har en närmast oroväckande makt över musikern att skriva musik
utifrån syntens förutsättningar. Och för första gången i musikhistorien har man tillgång
till allt tänkbart ljudande; det är på sätt och vis den postmoderna paradoxen.
Kompositionen fjärstyrs från hemmet
Dagens
elektroakustiker har i virtualiseringens hast trollat bort flera led i
kompositionsprocessen. Dels är han sin egen orkester, sin egen dirigent, och inte desto
mindre sin egen publik som lyssnar till musiken genom tonsättarens mun, högtalarna. Nästa
steg är att radera ut sin egen betydelse och med VR-teknikens benägna hjälp skapa musik
inuti en dator. Eller skapa sig kompositionspartner i RB2? Kanske fjärrstyra hela
kompositionsarbetet från hemmet till den kraftfulla datorstudion på andra sidan klotet?
Vad VR får för följder för musikens framtid är svårt att säga. Men idealet vore att träda
in i musiken på virtuellt manér och göra sig till en del av den akustiska vibrationen.
Ytterligare en möjlighet är att förstärka datorn med "levande" saker, varelser och
verktyg; konstgjort liv som reagerar på kommandon och tar egna beslut.
Bland många
tonsättare i slutet på 80-talet blev det mode att komponera med fraktaler, speciella
matematiska formler i grafiska och ljudgenererande former som rymmer oändliga och
oförutsägbara mönster. Nu riktas hoppet mot självständiga program, nästlade i datorn, som
uppträder intelligent. Man kan t ex tänka sig en assistent i cyberspace som tränas att
hitta en viss sorts information medan man själv går vidare någon annanstans i
musikstycket.
Svensken Hasse Örn har öppnat dörren till VR och cyberspace. Från Örns
hjärta går en elkabel vidare till en synthesizer, hjärtats pulsslag styr den elektroniska
utrustningen. Och mer avslöjande än så kan en musiker knappast vara; minsta upphetsning,
minsta klaffljud ger ett ljudligt utslag. I sitt visuella-auditiva-taktila program
eftersträvar han ett så lättflytande system som möjligt. Ett levande, öppet system
baserat på digital teknik. Det handlar om att tämja tekniken och utan hinder adressera
information från människa och maskin, från ett instrument till ett annat, få ljudet att
vandra i sidled, höjdled och djup, förvandla ljud till ljus. Meningen är att publiken ska
kunna se vibrationerna, se amplitudförändringarna, se ljudvågorna.
Som en liftares guide
i cyberspace visare tonsättaren Thomas Bjelkeborn runt i sin senaste skapelse ljudion:
ett rum som fungerar som en elektronisk komposition i förvandling. Ljudion måste upplevas
med alla kroppsdelar och sinnen. Resultatet beror nämligen på hur besökaren rör sig i
rummet, apterad med sensorer kopplade till ett digitalt musikpaket (dator, synthesizer,
sampler) som reagerar på rörelser. I ljudion kan man sitta musik på stolar, bryta
ljusstrålar, kliva på ljudfällor i golvet, vidröra svävande pelare och höra hur det
gurglar av vällust i golvet, smeka väggarnas touchpaneler med mera. Dessutom är rummet
anslagskänsligt. Etappvis ska rummet förses med flera ljudredskap, bl a sjungande
stavelser - en "språkmaskin" man spelar på via 128 touchpunkter - och pulsfrekvens - en
anordning där man kan styra tempot för hela rummet genom mänskliga kroppsfunktioner. I
ljudion glimmar slumpen mot oss som ett fludium. Det bjuder ett inferno av idéer och
lämnar dörren öppen till ett musikaliskt utopia. Ännu är ljudion i sin linda, vad jag
saknar är just den virtuella effekten, men ger ändå en aning om vad cybertekniken kan
erbjuda i rörelsefrihet mellan yta och djup, konstgjort och verkligt.
Performanceartisten Stelarc , alias Stelius Arcadiou , jobbar med kroppskonst.
Innan VR-tekniken grep tag i honom späkte han sig i rep och hajkrokar hängandes över
Mexico City och New York. Han har varit avdomnad av smärta. Och han har arresterats. Även
om Stelarc säger sig ta avstånd från Terminator så är det en vemodig Terminator han
påminner mig om där han agerar i sitt oanständiga fysiklaboratorium. Stelarcs
hjärtverksamhet, alfavågor, blodflöde, kroppstemperatur och musikelarbete överförs genom
kablar, med hjälp av medicinsk och musikalisk utrustning, till ljud och ljus. Men inte är
showen ett resultat av en okuvlig vilja utan snarare en simulering i den konstgjorda
verkligheten.
En maskinmänniska som skrattar mekaniskt
Är han en viljelös maskin, ett djur, en klok människa, en Homo Ludens? Både
ja och nej. Han är en konstnär men samtidigt en framtvingad maskinmänniska som skrattar
mekaniskt.
Betydligt stillsammare går utvecklingen på CD-ROM-fronten och den klassiska
musiken. Likafullt kan man påstå att Beethoven har taget klivet in i cyberåldern.
Multimedia Beethoven är ett dataspel med djupintelligens. Här antar bl a Beethovens 5:e
symfoni formen av ett flytande, mentalt objekt tillgängligt på alla längder och bredder.
Man kan lyssna till symfonin takt för takt eller dissekera den. Man kan gå ut ur
Beethovens heroiska 1800-tal, ta ny fart i det digitala rummet och närma sig det i en ny
vinkel, och en ny, och en ny, och en ny. I nästa version bör man kunna sitta ner och
umgås med Beethoven öga mot öga, skaka hand och diskutera kompositorisk spörsmål.
Konatnärer bildade en egen stat
-Vi
umgås virtuellt, säger staten Elgaland-Vargaland grundare Leif Elggren och CM von
Hausswolff . Staten utropades 1992 på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Som fysiskt territorium
annekterar landet alla gränslinjer mellan övriga länder på jorden. Landet innefattar även
mentala, perceptiva och digitala territorier. Alla människor som avlidit sedan tidernas
begynnelse blir medborgare i konungarikena.
-Och inom kort kommer alla medborgare att
kunna gå till någon av Elgaland-Vargalands ambassader som finns runt om i världen och
koppla in sig på nätet så att vi kan umgås virtuellt.
FN har fått en hård nöt att knäcka.
Elgaland-Vargaland är ett konceptkonstverk med cyberkarakteristik, det finns som
möjlighet men existerar inte i fysisk mening, men har likväl egen tidräkning, valuta,
frimärken och ambassadörer. Kan ett sådant land räkna med inträde i FN?
Ålder?
Bakgrund?
Kanske bidrar cyber och VR till framtidens mötesplats där ålder och bakgrund spelar
mindre roll. 10 000 watt extas där humanister och teknologer dansar tillsammans i en
glädjespiral. Eller inte?
Frågan är om cyberrörelsen och VR istället för att vara en ny
verklighet blir den absoluta overkligheten, verklighetsförnimmelsens totala förfall. Är
det beroendeframkallande, ett elektroniskt LSD? Finns det risk att vi blandar ihop
VR-identiteten med den naturliga identiteten? Ger för höga cyberdoser schizofreni,
alienation?
William Bricken ger två krokiga frågetecken som svar:
-Finns det sinnliga
vägar till vanvett och extas? Vilken sida av skärmen står du på?
Mikael Strömberg
Home Page