Som vem som helst intresserad av fotografi, kunde jag Henri Cartier-Bressons verk
utantill. Inte allt av det, jag var ingen expert, men vissa oförglömliga motiv och hans
unika inställning. Jag skulle ha känt igen dem omedelbart var som helst. Hans sätt att
överraska livet, hans gatupromenader över hela världen, hans blick för människor som
korsar gator. Hans bilder har också hjälpt mig att förstå någonting. Svårt att
verbalisera eftersom det är så visuellt. Någonting om att bli förälskad vid första
ögonblicket. Framför något av hans fotografier blir man omdelbart förälskad i livet.
Och förälskad får man väderkorn och rör vid det eviga. Egendomlig paradox.
Nu var jag
framför fotografen. Han är från Normandie. Han har en normandisk ansiktsfärg; frisk,
blommande hy. Någonting som får en att associera till doften av ett mejeri. Men det
finns också något kargt kring honom - en beslutsamhet. Hans mormor var en direkt
avkomling till den ökända Charlotte Corday som dödade Marat i hans badkar som protest
mot den efter-revolutionära terrorn. Den andra sidan av hans normandiska familj kom
ifrån dramatikern Pierre Corneille, författare till "Le Cid". En oförskräckt genealogi.
Han var tillkommen i Palermo - något som jag ska återkomma till. Till min förvåning
talade vi engelska och inte franska. Han läste Joyces "Ulysses" på originalspråket när
han var nitton år.
- Det är en tidsfråga, säger han.
Jag iaktar honom. Han är 86 år,
men ser mycket yngre ut, som om han hade ett speciellt kontrakt med tidens gång. Hans
ögon är intensivt blekblå och rycker till då och då, likt en hund som rycker till inför
en doft. Det är svårt att iakta hans ögon utan att känna sig opassande. De är
fullständigt avslöjande - inte genom oskuldsfullhet utan genom ett
obeservationsberoende. Om ögon är själens fönster, har hans varken rutor eller
gardiner; han står i fönsteröppningen utan att man kan se genom hans blick. Han bor
tillsammans med sin fru, fotografen Martine Franck, på Rue de Rivoli. Deras våning
ligger på femte våningen mellan Louvren och Concorde.
- Monet och Renoir målade
utsikten från det här fönstret, säger han. De var vänner till Victor Chocquet som bodde
i våningen under.
- Chocquet, mannen med ett tunt vänligt ansikte med skägg, som
Cézanne porträtterade? frågar jag.
- Ja, Cézanne målade åtskilliga porträtt av honom,
svarar han.
Här är en reproduktion av Monets utsikt. Man kan se hur tornspiran skär mot
domen, precis så att de vidrör varandra. Titta nu ut från fönstret. Han målade exakt
den bilden... Fotografi intresserar mig inte längre. Om han vore ett djur skulle han
nog vara en hare; hela tiden är han på väg någonstans. Inte på flykt. Inte gäckande.
Snarare obesvärat utan någon anledning alls. Istället för öron som ger honom nyheter om
allting, har han ögon. Roade ögon.
- Det enda som intresserar mig med fotografi är
syftet, säger han, att ta sikte.
- Likt en prickskytt?
- Känner du till zenbuddismens
förklaring av bågskytte? Georges Braque gav mig den 1943.
- Det gör jag tyvärr inte.
-Det är ett tillstånd, en fråga om öppenhet, att glömma sig själv.
- Men man siktar inte
blint?
- Nej, det är geometrin. Förflytta din position en millimeter och geometrin
ändras.
- Det du kallar geometri är estetik?
- Inte alls. Det är det som matematiker
och fysiker kallar elegans när de diskuterar en teori. Om en infallsvinkel är elegant
kan den komma nära det som är sant.
- Och geometrin?
- Geometrin kommer in genom
Gyllene Snittet. Men att beräkna det är värdelöst. Som Cézanne sa: "När jag börjar
tänka är allting förlorat". Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet. Jag
noterar hans lilla kamera (den ryktbara Leican) på bordet bredvid honom, nära till
hands.
- Jag gav upp fotografiet för tjugo år sedan för att gå tillbaka till måleriet
och framförallt till teckningen. Ändå fortsätter folk att fråga mig om fotografi. För
en tid sedan fick jag en utmärkelse för min "kreativa karriär som fotograf". Jag sa
till dem att jag inte tror på en sådan karriär. Fotografi är att trycka på utlösaren,
att trycka ner fingret i rätt ögonblick. Komiskt imiterar han gesten framför sin näsa.
Jag skrattar och kommer ihåg den zenbuddistiska traditionen att undervisa genom skämt,
att undvika det klumpiga.
- Ingenting är förlorat, säger han. Allt du någonsin har sett
är alltid med dig.
- Har du någonsin velat bli pilot? Nu är det hans tur att skratta
eftersom jag hade gissat rätt.
- Jag gjorde min militärtjänstgöring i flygvapnet,
stationerad vid Le Bourget. Inte långt ifrån, mot Paris, låg familjens fabrik. De
brömda cartier-bressonska bomullsrullarna! Så de visste att jag var ett borgerlighetens
barn. Jag blev satt att sopa hangarerna. Sedan skulle jag fylla i ett formulär. Vill
jag bli officer? Nej. Akademiska prestationer? Inga, skrev jag, eftersom jag inte hade
klarat min kanditatexamen. Vilka var mina första intryck av militärtjänstgöringen? Jag
svarade genom att citera två rader från Jean Cocteau:
"sök inte så mycket bråk
himlen tillhör oss alla..."
1973 rådde Cartier-Bressons
vän Tériade Henri att lämna fotografiet för att teckna i stället. Han var en
legendarisk figur, Tériade. Han hade gett ut Matisses Jazz, Picassos och
Giacomettis teckningar, den surrealistiska tidskriften Minotaure och tidigt
uppmärksammat Henris begåvning som fotograf. Möjligen förutsåg Tériade att hans vän
skulle ha ett långt liv. De första teckningarna som Cartier-Bresson gjorde var
topografiska landskap. Sedan gjorde han serie teckningar av gigantiska djurskelett från
Naturhistoriska Museet. Hur lång tid behöver du? frågade museichefen. Åtta dagar?
Fotografen, som arbetade med en hundratjugofemtedel av en sekund, tillbringade åtta
månader med att gå igenom dinosaurierna, ryggrad för ryggrad! Allting är en fråga om
tid.
- I en teckning, säger han nu, lägger man ihop linje och linje, bit för bit, men
man är aldrig riktigt säker på hur helheten ska bli. En teckning är alltid en oavslutad
resa mot en helhet...
- All right, svarar jag, men att ta ett fotografi är motsatsen.
Du känner helhetens ögonblick när det dyker upp, utan att ens veta dess alla delar!
Frågan jag vill ställa är: Kommer denna "känsla" av en hypervakenhet från alla dina
sinnen, ett slags sjätte sinne...
- Det tredje ögat! inflikar han.
-...Eller är det
meddelandet framför dig? Han skrockar - likt harar brukar göra i folksagor - och hoppar
iväg för att leta efter något. Han kommer tillbaka med ett pappersark.
- Här är mitt
svar - av Einstein. Citatet har kopierats med hans egen handstil. Jag läser orden. Det
är taget från ett brev som Einstein skrivit till fysikern Max Borns hustru i oktober
1944. "Jag har en sådan solidaritetskänsla med allting levande att det inte förefaller
viktigt att veta var det individuella börjar eller slutar..."
- Det är ett svar! säger
jag. Men ändå tänker jag på någonting annat. Jag tänker på Cartier-Bressons handstil.
Den är stor, lättläst, öppen, rundad, oavbruten och överraskande. Varför?
- När man ser
genom sökaren, säger han, ser du det naken oavsett vad du ser. Det går då upp för mig.
Hans handstil är överraskande för att den är moderlig, den skulle inte kunna var mer
moderlig. Någonstans är denne virile man som var jägare, som var medgrundare av MAGNUM,
världens mest prestigefyllda fotoagentur, som flydde tre gånger ur tyska
krigsfångeläger, som är en anarkistisk ensamvarg och buddist, någonstans har denne
mannen ett moders hjärta. Pröva det med hans foton, säger jag till mig själv. Pröva det
gentemot männen i plommonstop, slakteriarbetarna, kärleksparen, fylleristerna,
flyktingarna, gatflickorna, domarna, helgfirarna, djuren och, från varje kontinent,
barnen, framförallt barnen. Bara en mor kan vara så där osentimental och illusionslöst
kärleksfylld, blir min slutsats. Möjligtvis är Cartier-Bressons instinkt för det
avgörande ögonblicket likt moderns jordnära och omedelbara instinkt för hennes avkomma.
Och vem vet om det verkligen är instinkt eller budskap?
- När jag var krigslägerfånge,
berättar han, var vi tvungna att arbeta på fälten. En dag satte jag potatis tillsammans
med kamrat från Bretagne på platta och vidsträckta, plöjda fält, nära en storskog. Vi
var lika modfällda som landskapet var ödsligt. Då sa någon av oss: ovanför horisonten
finns havet. Och trots att havet låg hundratals kilometer iväg kände vi oss bättre till
mods. Senare flydde vi tillsammans i riktning mot havet. Vi gick under natten och sov
under dagen - under löv i skogen då det var vinter. Till sist blev vi fast och förda
tillbaka till lägret. Det var mitt första flyktförsök. Den tredje gången lyckades jag.
Efter kriget valde han fotografiet framför måleriet eftersom det skedde så mycket i
världen att vara vittne till. Han reste till Ryssland, Indien, Indonesien, Kina,
Mexico, USA. Han glömde vem han var och var han kom ifrån. Det är inte lätt att
föreställa honom som moderlig då han var en sådan mager, inbiten resenär. Naturligtvis
förklarar inte hjärtat allting. Där finns också diciplinen, det envisa tränandet av
ögat. Han visar mig en målning av hans farbror Louis, en yrkesverksam konstnär som dog
under Första Världskriget i Flandern, 25 år gammal.
- Som barn älskade jag att gå till
hans hus. Jag minns att jag var där en julhelg och skrek upp genom skorstenen till
Jultomten som inte kunde komma ner med sin säck. Jultomten svarade och jag kände igen
rösten! Det var en av min farbrors vänner. Efter det kunde jag varken tro på Påven
eller Jesus... Diciplinen, påminner jag mig själv, men också den nödvändiga
skepticismen. Annars älskar vi med illusioner. Vi undersöker teckningar av hans far och
farfar. Topografiska landskap av platser som de befunnit sig på. En familjetradition,
överförd från generation till generation, att noggrant iakta grenar och tålmodigt
teckna löv. Likt broderi, fast med ett manligt blystift. När Henri var nitton studerade
han för kubistmästaren André Lohte. Och där lärde han sig vinklar, väggar och hur saker
lutar.
- En del av dina teckningar, säger jag till honom nu, en del av dina stiileben
och parisiska gatuscener får mig att tänka på Giacometti. Det är inte så mycket en
influens utan snarare att ni två delar på någonting. Era teckningar är ett slags
trängning mellan ett bord och en stol, eller mellan en vägg och en bil. Naturligtvis
handlar det inte om dig fysiskt. Det är din vision som glider genom till andra sidan,
till baksidan -
- Alberto! avbryter han. Bortsett från livets alla djävligheter
påminner en man som han att livet är värt att levas. Ja, vi glider genom... Han har
plockat upp kameran och tittar på det som finns runt omkring mig. Denna gången klickar
han.
- Glider genom, säger han. Ta sammanträffanden, det tar aldrig slut. Kanske är det
tack vare dem som vi får en glimt av en underliggande ordning.
- På andra sidan av en
hundratjugofemtedels sekund? frågar jag honom.
- Världen har blivit mer outhärdlig
idag, värre än 1800-talet, säger han. 1800-talet slutade omkring 1955. Innan dess fanns
det hopp... Han är återigen på väg mot fältets utkant. Så jag berättar i stället
historien om Palermo. En dag fick Cartier-Bresson ett telefonsamtal från författaren
Jorge Luis Borges som undrade om han var villig att acceptera ett pris som Borges ville
nominera honom till. Priset var instiftat av en rik kvinna som bodde på Sicilien. Den
var för alla sorters konstnärer. Det som skiljde det här priset mot många andra var att
den föregående prisvinnaren, efter två år, nominerade nästa vinnare. Och nu ville
Borges ge priset till Cartier-Bresson. Varför till mig? frågade han. Därför att jag är
blind, svarade Borges, och jag vill ge det till dig som ett erkännande av dina ögon.
Cartier-Bresson kände att han inte kunde säga nej till Borges och han reste till
Palermo för prisceremonin. Där blev han inbokad på ett mycket välrenommerat gammalt
hotell. Hotellets namn, eller någonting kring det, föreföll välbekant för honom. Till
sist förstod han varför. Det var hotellet som hans föräldrar åkt till under deras
smekmånad. Han var född nio månader senare. På just det här hotellet, där han var
inkvarterad på grund av att hans ögon vunnit ett pris, hade han blivit avlad.
- Med
åtrå! tillägger han ljust. Hur man är avlad kanske är viktigare än var man är född! Vi
tittar gemensamt på ett foto han just har tagit på abbé Pierre, och det som jag gissat
verkar fortfarande sant. Det är en bild som visar medlidandet, raseriet och
gudomligheten hos den beaktansvärda mannen som slåss för de hemlösa och som är den mest
älskade mannen i Frankrike. Han måste vara i samma ålder som Cartier-Bresson. En bild
av en gammal dynamisk man tagen av en annan. Hade abbéns mor kunnat se Pierre idag tror
jag att hon skulle ha sett honom såsom han framställs i fotot. Slutligen säger jag att
jag måste gå.
- Folk frågar mig om mina nya projekt, säger han och ler. Vad ska jag
säga till dem? Att älska i kväll. Att göra ytterligare en teckning i eftermiddag. Att
bli överraskad! Jag tar hissen ner från femte våningen och tänker att han förmodligen
gör en ny teckning. Fotografi, skrev han en gång i sin moderliga handstil, är en
spontan impuls som kommer från att ständigt
se och att hugga tag i det
ögonblickliga och dess evighet.
Jag tar tunnelbanan och hittar ett säte i en halvfull
vagn. Sedan ett eller två år tillbaka har tiggare blivit ett välbekant inslag i
tunnelbanetågen. I bakre delen delen av vagnen håller en man i fyrtioårsåldern ett kort
tal om sin handikappade fru som han leder med handen och som följer honom med sin ögon
slutna. De har blivit utkastade från sitt hem, säger han, och de riskerar att bli
separerade från varandra om de söker hjälp på någon institution.
- Ni vet inte, säger
mannen till vagnen, hur det är att älska en handikappad kvinna. Jag älskar henne den
mesta tiden, minst lika mycket som ni älskar era hustrur och makar. Passagerarna ger
honom pengar. Till en och var säger mannen: Merci pour votre sensibilité. Under ett
ögonblick tittar jag bort mot vagnsdörren och förväntar att se Cartier-Bresson där med
sin Leica. Min gest var ögonblicklig och utan eftertanke.
John Berger
*Översättning: John Peter Nilsson