Min andra hade mer civil karaktär över sig, sånt som händer vägarbetare och byggarbetsplatser. Ändå var det nära att jag trillade dit.
Det hände omkring sex månader efter det att jag kommit till bataljonen. Ett av mina jobb bestod i att häkta fast våra howitzerkanoner i Chinook-helikoptrar när de snabbt behövdes någon annanstans eller när vi skulle sättas in på ett område där det inte fanns några vägar. Jag lade ett lyftband runt kanonen. Sedan ställde jag mig uppe på den när helikoptern långsamt sänkte sig ner mot mig. Den drev upp en storm av damm och smuts och risvatten mot vilket jag bar sådana skyddsglasögon som slalomåkare har och som jag fått min fästmö att skicka mig hemifrån. När Chinooken var nån meter ovanför mig och bara hängde där, alla dess femtielva biljoner ton, lyfte jag en stålögla och stretade med att hänga fast den på kroken som hängde ner från helikoptern. Sedan nickade jag åt förmannen och kablarna spändes med ett knakande och jag hoppade ner och helikoptern lyfte howitzern rakt upp, krängde klumpigt, vände och började långsamt flyga bort i en långsamt stigande bana, allt längre bort mot horisonten. Till att börja med såg det konstigt ut men jag vande mig. Man kunde få se alla möjliga konstiga saker hänga under Chinook-helikoptrarna: kanoner, lastbilar, andra helikoptrar och till och med nät fyllda med plastsäckar efter en allvarlig strid någonstans.
Min stora fasa var att en Chinook skulle kränga och krossa mig mot kanonen. Det kunde lätt hända: allt som behövdes var att en av motorerna skulle stanna eller att piloten nös eller att en nedåtvind träffade rotorerna. Jag vädrade alltid efter tecken på ostadighet --fast jag hade ju aldrig hunnit göra något. Men när kablarna sträcktes fick jag hoppa, och det gjorde jag, utan värdighet. Medan helikoptern manövrerade där uppe dammade jag av mig och tog upp bandet som de kastat ner till nästa lyft.
I början brukade jag se på när Chinooken lyfte sin last upp mot himlen men det var inte längre något nytt och jag hade andra saker att göra. Jag vet vad det var som fick mig att titta upp den här gången. Kanske hörde jag ett nytt ljud mitt ibland motorbruset och rotordånet, ett ljud jag inte ens visste att jag hörde, men ett annorlunda ljud än de ljud som min kropp med självbevarelsedriften inkopplad hade registrerat som tillåtliga. I alla fall så tittade jag snabbt upp. Chinooken befann sig precis ovanför mig, ett tjugotal meter upp, och gjorde en elefantklumpig helomvändning. Howitzern svängde fram och tillbaka. Från min utsiktspunkt kunde jag inte se något fel men jag började ändå gå bakåt, tittade uppåt och såg howitzern kränga konstigt i sitt band och sedan lossnade bandet och helikoptern hoppade som en loppa och howitzern föll neråt. Den verkade falla mycket långsamt, den snurrade medan den föll ooch landade upp och ner med ett smärtsamt skrällande ljud --- mer en känsla än ett ljud. Den studsade en gång och sedan lade den sig. Jag kände chockvågen i hela kroppen.
Det här skulle inte vara en riktig nära-ögat-upplevelse om jag inte påpekade att kanonen landade precis där jag stått.
Min tredje nära-ögat-upplevelse skedde strax före jul. Jag berättade inte - i motsats till de två andra om vilka jag pratade så fort jag fick någon chans - om den för någon efteråt. Den här verkade inte alls så farlig och det skulle inte blivit någon bra historia, men jag grubblade mer över den än över de andra.
<\!f><\!f>Vi var på uppdrag nära Ben Tre. Under den senaste operationen hade jag varit ute på fältet, det var fruktansvärt; den här gången var det kapten Cutters tur att ge sig ut medan jag hade vakt vid eldgivningscentralen. Den andra dagen gick ett av våra infanterikompanier in i ett bakhåll. Jag hängde runt stridsledningstältet och lyssnade förstrött på situationsrapporterna som kom in på radion och jag hörde slaget börja och den vietnamesiske befälhavaren ropa på hjälp genom radiobruset.
General Ngoc tog över från radiooperatören. Hans stabsofficerare samlades runt omkring för att lyssna. Det fanns mycket att höra. Skrik. Skottsalvor. Rösterna hos män som var skräckslagna och hade smärtor. Överste Lance, som hade befälet över de amerikanska rådgivarna, gick fram till radion, sög frenetiskt på sin pipa och såg general Ngoc skälla på den förskrämde behälhavaren för operationen. Överste Lance talade inte vietnamesiska men han rynkade ögonbrynen då och då och nickade precis som om han förstod vad som pågick mellan de två männen. Medan han stod där och lyssnade lade han tankspritt handen på axeln på den officer som stod närmast honom, en löjtnant vid namn Keith Young. Han tittade inte efter för att se vem det var, han bara höll handen där precis som en fotbollstränare gör med den spelare han råkar stå närmast vid sidlinjen. Det var en av dessa faderliga gester som retade mig utom när de gällde mig. Då jag kände jag alltid en flod av valpaktig tacksamhet.
Hur som helst, överste Lance såg sig inte om för att se vem som stod där när han parkerade handen. Det kunde varit vem som helst. Det kunde varit jag. Det kunde mycket väl varit jag eftersom jag stod jämte Keith Young då och om överste Lance hade ställt sig mellan oss i stället för på Keiths högra sida hade det varit jag som fått detta manliga tecken på uppskattning. Han stod där med handen på Keiths axel och när general Ngoc reste sig upp från radion och förklarade situationen, vilken var den att kompaniet satt fast och förlorade folk och behövde en amerikansk rådgivare som kunde gå in med förstärkningarna och begära sjukvårdare och flygunderstöd så vände sig överste Lance till mannen han lagt sin hand på och såg på honom för första gången. Han tog ut pipan ur munnen. "Nå, vad säger du Keith?" Han röst var vänlig, hans ansiktsuttryck bekymrat. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han bad om en åsikt, inte uttryckte en order, men Keith visste bättre. "Jag ska hämta mina saker", sa han. Hans röst var uttryckslös. Han såg på mig när han gick förbi mig.
Överste Lance nickade åt general Ngoc och sträckte sig efter sändaren. Medan han beställde helikoptrar för att transportera reservstyrkorna till stridsplatsen drog jag mig bakåt och lämnade tältet. Överste Lance hade inte lagt märke till mig och det verkade förnuftigt att se till att det fortsatte att vara så.
Keith dödades senare den eftermiddagen. Jag hörde aldrig vilka omständigheterna var, bara att han fått en salva i magen. Det måste betyda att han stått upp, kanske för att hjälpa till att bära en bår eller för att med armen uppsträckt ge den reglementsenliga signalen till attack
-- "följ mig!"
Hans död påverkade mig på ett konstigt sätt. Den gjorde mig inte ont så mycket som förundrad över hur det hänt. Jag kunde inte låta bli att spela upp det, hur överste Lance hörde oväsendet vid radion och gick dit för att se vad som var fel, hur han var så upptagen av de hemska ljuden som fyllde rummet att han inte märkte vare sig Keith eller mig, förutom som stora amerikanska figurer bland vietnameserna som samlats kring bordet. Sedan hans godtyckliga beslut att stå på Keiths högra sida, det var inte närmare radion än om han stått mellan oss. Det var på det beslutet som allt berodde: handen på Keiths axel, blicken som följde handen, ordern som följde blicken, döden som följde ordern. Allting gick i noggrann marsch efter det ögonblicket. Om han stått mellan oss hade det varit min axel handen fallit på medan den andra var upptagen av den svängda, doftande, faderliga pipan. Det skulle varit jag som mottagit faderns tanklösa handpåläggning, mig som han vänt sig till, mig till vilken han ställt den vänliga frågan som bara hade ett svar.
Det kunde varit jag. Jag visste det redan då och Keith kanske hade samma tanke. Vi hade samma grad, hade ungefär samma erfarenhet. Vi var båda omkring en och åttio. Han var tre eller fyra år äldre än jag, men inte så mycket att det märktes. För det som behövdes just då verkade den ene av oss lika lämpad som den andre. Han hade anledning att fundera över varför handen föll på honom. Det kunde varit jag och han hade kanske till och med tyckt att det borde varit jag. Det ska gudarna veta att det kom tider, inte omedelbart efteråt men månader och år senare , då jag kände att det skulle varit jag, att Keith på något sätt fått min lott och stod på det ställe där jag skulle stått.
Jag bekände en gång dessa dystra tankar för någon som menade väl och sa att det var grottmänniskosnack.
-Jag vet, sa jag, men ändå.
Men ändå. I en värld där de mest betydande saker sker av en slump eller av outgrundliga anledningar söker man inte hjälp av förnuftet. Man konsulterar mysterier. Man uppmuntrar sig själv med amuletter, omen, försoningsriter. Utan att man är medveten om det eller tillåter det börjar grottmänniskans ursprungliga tro på blodsoffer - ett liv köpt för ett annat - sippra in i ens kropp. Hur skulle man kunna undvika det? Runt omkring en dödas folk: soldater på båda sidorna, bönder, lärare, mödrar, fäder, skolflickor, sjuksköterskor, ens vänner -- men inte man själv. De har dödats i stället för dig. Observationen är oundviklig. Och det är också, i längden,följdsatsen inbyggd i orden i stället för : i någons ställe. De har dödats i ditt ställe -- i ditt ställe. Man tänker inte ut det då, inte i de ordalagen, men man kan inte hjälpa att man känner det och fortsätter att känna det. Det är den "nära ögat-upplevelsen" du måste fly från, det aldrig vikande tvivlet på att du har rätten till ditt eget liv. Det är den förvanskning av ens liv som alla som överlever måste stå ut med: att de för all framtid måste undra över skälet och grunna över rättvisan i det hela.
Jag kände egentligen inte Keith Young. Vi möttes i Ben Luc då och då och bytte några vänliga ord men vi gick aldrig längre än så. Han var för tystlåten för mig, för försiktig. Han såg ut som en affärsman och det stod klart för mig att jag i hans ögon inte hade gjort något bättre intryck. Vi tillbringade aldrig någon tid tillsammans tills vi av en tillfällighet stötte på varandra medan vi gick ombord på Kowloon-färjan i Hongkong. Jag hade varit på permis i fyra eller fem dagar redan och Keith hade just anlänt. Han var på väg till en skräddare han hört talas om och föreslog att jag skulle följa med honom. Skräddaren var otrolig, sa han. För trettio dollar kunde han kopiera vilken kostym som helst -- allt man behövde göra var att visa honom en bild av den. Keith hade flera bilder, annonser som han klippt ut ur Esquire. Man fick hämta kostymerna inom ett dygn.
Jag hade inte något bättre för mig så jag följde med Keith och såg honom bli provtagen för sin garderob. Först lyckades jag tycka att allt verkade komiskt, speciellt en skylt i skyltfönstret som sa: "garanterad av The Royal Navy". Jag tyckte om tanken att den kungliga flottan intresserade sig för mina tråkmånsar. Men sedan började jag tycka att det inte var ett så dåligt anbud, trettio dollar, och att det inte skulle skada att ha ett par bra kostymer och en och annan kavaj hängande hemma. Innan jag lämnade affären den dagen hade jag lämnat en beställning på kläder som i verkligheten inte var lika de i Esquire --- "Du ser ut som en kines", sa en vän till mig när jag kom hem --- och som fort började gå upp i sömmarna på grund av undermålig tråd. En av mina kostymärmar ramlade faktist av inuti min överrock när jag kom till någons hus för att gå på middag. Jag funderade på att sända ett indignerat telegram till amiralitetet men gjorde det aldrig.
Mitt byte var blygsamt jämfört med Keiths. Han beställde sex eller sju kostymer, tweed-kavajer, sandfärgade och blå blazrar, byxor, helknäppta skjortor i varje godtagbar färg, formal wear, två överrockar - den ena sandfärgad, den andra blå. Han verkade inriktad på att bli av med problemet att köpa kläder för alltid, just då och där. Vi gick till ett par nattklubbar den kvällen och han kunde inte sluta prata om vilket bra köp han gjort. Och det var den första tanke jag fick när jag hörde att han dött ---Vad händer med alla kläderna? det var en framflämtad tanke, helt instinktiv, utan illvilja eller ironi. Alla dessa kläder som väntade på honom --- de verkade på något sätt som ett oemotsägligt argument för hans överlevnad. Kanske hade de verkat vara det för honom också, en slags garanti, just som de fästmör och fruar en del av oss skaffade oss precis innan vi åkte. De gav oss en bild av oss själva i de tider som skulle komma, ett löfte om en framtida existens som kunde användas som en passersedel genom nuet.
Jag försökte ibland fantisera om andra män som bar Keiths kostymer men jag kunde inte få liv i bilderna. I stället ser jag en mörk garderob med alla kläderna hängande i en rad. Någon öppnar garderobsdörren, tittar på dem ett ögonblick och stänger dörren igen.
* Översättning: Claes-Göran Holmberg