De finns redan
överallt omkring oss. Och fler blir de för varje dag.
Höstböckerna.
Det är just nu och ett par veckor framåt som det mesta av
årets bokproduktion ska ges ut och marknadsföras. Det är nu
årets trender kan avläsas.
Fackböcker ökar mest och är mest trendkänsliga. Att döma av dem är den läsande svensken numera en bakåtblickande, inåtvänd typ. Historia är i särklass störst. Sen följer psykologi. Memoarer och biografier kommer som god trea.
Personligen har jag alltid undrat vem som konsumerar alla dessa kvasivetenskapliga handböcker med uppenbart orimliga titlar som Aktiv avspänning (Natur och Kultur) eller Tidlös till kropp och själ (Norstedts).
Även om också där finns en hel del skit är historian
givetvis roligare. Ett stort publiknummer är förstås del tre av
Herman Lindqvists Historien om Sverige, kallad När Sverige blev
stormakt (Norstedts). Flitigast är emellertid genrens nestor,
89-årige Alf Henrikson. I år bidrar han med bland annat
Ödets fingrar (Atlantis) - en tankelek kring vad som vad som
inte hänt i historien och vad som hänt om det ändå
hänt. Dessutom med en historik över Stockholmsoperan (Bra
böcker). Dessutom med fyra (!) nya band i den historiska uppslagsbok han
ensam skriver i ädel tävlan med nationalencyklopedin. Samt med en
diktsamling (Bonniers).
Allt säkerligen av högsta kvalitet.
En given vinnare är också Bengt af Klintbergs Den stulna njuren (Norstedts) - uppföljare till Råttan i pizzan som ju givit 0ss ordet "klintbergare" för såna moderna sägner.
Memoarernas blomstringsperiod från 80-talet är däremot över.
Men visst måste man läsa den fjärde, avslutande delen av Peter
Dahls välskrivna och originella konstnärsminnen, kallad
Ofullbordat (Norstedts). Likaså Jan Myrdals När
morgondagarna sjöng (Norstedts) från åren efter
"Barndom"-sviten. Lite närmare vår tid ligger Ylva Eggehorns
minnesbok om Kvarteret Radiomottagaren (Bonniers) - ett absolut
måste för alla som vuxit upp i Stockholmsförort under
välfärdsåren på 50-talet. Och för alla andra som
vill veta något om liv i Sverige när det var som bäst och
är som bäst beskrivet.
Därmed är vi redan på gränsen till den egentliga
skönlitteraturen. Sverige som det är och var möter vi även
i Inger Alfvéns släktdrama En moder har fyra
döttrar (Bonniers). I samma realistiska genre arbetar Marianne
Fredriksson med Anna, Hanna och Johanna (W&W) - en ny
inriktning i hennes berättande.
Samtidshistoria och Nutidssverige är på modet igen.
Bland yngre berättare är Bengt Ohlsson tillbaka med en våldtäktsmans rappt berättade minnen i Den där lilla stunden av närhet (Bonniers). Per Hagman berättar ur tjejperspektiv om popsångarliv i depraverat Stockholm i Volt (Bonniers). Louise Boije af Gennäs skildrar kärlek över generations- och nationalitetsgränser kring Odenplan i Ingen mänska är en ö (Norstedts). Fjolårets succédebutant Alexander Skantze beger sig ut på äktsvensk skolresa i Plus minus noll (Bonniers).
Mer bohemisk och burleskt förvriden är samtiden hos Ernst Brunner i
Passionata (Bonniers). Likaså i Reidar Jönssons
poetroman Gå på vatten (Norstedts) och i Klas
Östergrens
skånska miljö kring fotografen Brandy i Under
i september (Bonniers). Fotograf är också hjälten i
Carl-Henning Wijkmarks ytterst välgjorda berättelse
Dacapo (Norstedts) - ett kärleksdrama bland svenskar i
dagens München, som säkert blir en av höstens verkligt "stora"
böcker. En liknande internationell samtidsmiljö, i Amsterdam, finns i
Staffan Seebergs intressanta Aprilfloden (Bonnier Alba).
Slutligen ser vi med spänning fram mot en roman i en helt annan genre, Carina Rydbergs Nattens amnesti (Bonniers), en "gotisk skräckroman", hennes återkomst efter den lysande psykologiska skräckvisionen i "Osalig ande" för några år sen.
Men det är den väldiga strömmen av översättningar från engelska som i allt högre grad dominerar svensk bokmarknad. Och detta samtidigt som "författarskapen" i traditionell mening börjat försvinna ur internationell bokmarknad. Var finns idag en skribent med Hemingways roll i det allmänna medvetandet eller Tomas Manns auktoritet?
I höst kan vi hursomhelst ta del av en sprillans ny Joseph Heller.
Likaså en relativt färsk Norman Mailer. Likaså en av
många efterlängtad ny deckare av Scott Turow - som skriver betydligt
bättre advokatromaner än den upphaussade John Grisham. Personligen
ser jag som vanligt mest fram mot årets roman av Joyce Carol Oates,
Foxfire (Bonniers), med den lockande undertiteln "En
tjejligas bekännelser".
Men mycket av importen är som sagt rena dyngan.
Delvis har det varit den svenska litteraturens ovilja att syssla med människor av kött och blod i dagens Sverige som lämnat fältet fritt.
Höstens svenska utbud ser som sagt lite mer angeläget ut.
Kanske kommer vändningen nu. För den svenska litteraturen också.
Göran Hägg